Församlingens Historia

Kristi Lekamens Församling

Församlingshistoria

Sammanställd av Astrid Andersson

Förord

Kristi Lekamens kyrka är den första katolska kyrka som byggts på Gotland sedan medeltiden. Den 18 december 1982 invigdes den av dåvarande biskopen för Stockholms stift dr. Hubertus Brandenburg. Därmed fick öns katoliker en egen kyrka. Det har nu gått 40 år sedan invigningen och mycket har hänt med församlingen och kyrkan och övriga fastigheter.

För två år sedan fick jag en förfrågan om jag inte kunde skriva något om församlingens historia och efter konsultation med fader Sven-Erik Pernler började jag skriva. Materialet som jag utnyttjat kommer huvudsakligen från tre källor: fader Sven-Erik Pernlers arkiv, Harriet Westerlunds efterlämnade församlingsarkiv, Georg Tordai angående Katolskt Forum samt min makes diakon Birger Anderssons arkiv. Bilderna är tagna av Harriet Westerlund, familjen Andersson samt Hans-Peter och Lotte Stülten.

Detta innebär att jag naturligtvis inte har kunskap om allt som hänt i församlingen under dessa 40 år eller tidigare. Denna text är endast preliminär. Om ni som läser detta kan komplettera texten så är jag mycket tacksam. Vad som hänt de sista 5 åren har jag inte haft material för så min historia slutar 2016.
Jag vill tacka fader Sven-Erik Pernler och Birgitta Jansson som korrekturläst texten och hjälpt mig att rätta felaktigheter. Varmt tack!

Sanda den 18 december 2022
Astrid Andersson
Redaktör

Biskop Hubertus Brandenburg

Grundandet av församlingen
Utdrag ur ”Katolska kyrkan i Sverige” (1953):

I Visby på Gotland har nu också den första lilla grundstenen lagts till en framtida församling som medelpunkt för de spridda katolikerna där. Sommaren 1920 höll dåvarande kyrkoherden vid S:t Eriks kyrka S. Nordmark mässa på själva rådhuset i Visby för de österrikiska s.k. krigsbarnen, vilka landshövdingskan Roos hade samlat. Sedan hölls varje sommar under några år mässa på den gotländska badorten Ljugarn, där en katolsk stockholmsfamilj hade sitt sommarhus(fam. Adams Ray). Även i Ardre ödekyrka firades flera gånger mässoffret.

Som denna församlings grundläggningsdag kan dock räknas den 12 november 1933, då en mycket besökt gudstjänst hölls i en förhyrd lokal (Hansabiografen) i Visby.
Den 1 april 1934 fick församlingen kapell med bostad för kateket och församlingssal i en förhyrd villa, S:t Nikolai gård, i närheten av S:t Nikolai ståtliga kyrkoruin. Kyrkoherde Kåre Skredsvik i Garda hade återvänt till moderkyrkan och blev utnämnd till kateket.
Regelbundet hölls nu gudstjänst i ruinernas stad, en gång i månaden av en stockholmspräst, eljest lekmannagudstjänst av den outtrötteligt verksamme pastor Skredsvik.

En särskild Gotlandskommitté sammanträdde första gången den 23 april 1934. Den 29 juli samma år höll biskop Müller högmässa med predikan och på eftermiddagen utdelade han bekräftelsens sakrament. Intresset var stort och allmänt. Särskilt blomstrade det kyrkliga livet under sommarmånaderna, då turister från hela världen, bland dem många katoliker, strömmar till den intressanta staden. Ända till i mars 1936 var doktor Skredsvik verksam där.
Våren 1937 kunde man ta i bruk ett förhyrt kapell, som var inrymt i ett gammalt pittoreskt 1400-tals hus med tjocka murar och äkta medeltidsstämning och beläget vid Kilgränd nära stadens turistcentrum.

Redan första året fick kapellet sin förnämsta prydnad : en altartavla utförd av konsulinnan Giesela Trapp, Helsingborg, som skänkt den till församlingen. Biskop Müller skänkte ett litet fint Mariaaltare i italiensk stil, vilket han själv fått som gåva av påve Pius XI.

Sin hittills största katolska festdag i nyare tid upplevde Visby nog den 24 augusti 1947, då pontifikalmässa med predikan hölls i S:t Lars kyrkoruin för 400-500 personer, en gripande högtidlighet av säregen prägel.

I lokalbladet ”Folkbladet” den 25 augusti 1947 skrev man följande om mässan i S:t Lars: S:t Lars kyrkoruin kom till användning efter att ha stått tyst och tom i 400 år. En katolsk mässa – vackrare än ett ruinspel enligt någon i publiken- hade förlagts till ruinen. Pompa och ståt utmärkte mässan och de protestantiska Visbyborna fördes för ett par timmar tillbaka till den medeltid då Visby upplevde sin stora era, skriver en förtjust reporter. Det var lätt att drömma sig tillbaka till glansen och färgrikedomen när Visby var Östersjöns centrum. I målande ordalag beskrevs gudstjänsten . Men mitt i denna kom genom de brustna valven och de tomma fönstergluggarna klockringningen från domkyrkan S:ta Maria.

”Triumferande och mäktig svallade den in med bud från protestanternas kyrka, att den segrat och kallade drömmarna tillbaka till verkligheten, erinrade om sin existens. Det var ett omedvetet men verkningsfullt protestantiskt regitrick! I kyrkoruinen utan golv, utan fönster, med brustna valv steg den katolska kyrkan åter upp efter sin fyrahundraåriga sömn. Men domkyrkans klockor erinrade om protestanternas seger, och att kampen mellan den gamla kyrkan och den protestantiska ännu fortsätter efter fyra sekler.”

Kapellet S:t Nicolai gård som nämns i ovanstående text låg på Tranhusgatan i nuvarande Breda Blick och skall inte förväxlas med kapellet på Kilgränd, som tjänade som kyrka från 1937 fram till vår nuvarande kyrka stod färdig 1982.

Ibland var en präst bosatt i Visby, mestadels på somrarna, men oftast hölls gudstjänst en söndag varje månad av en tillrest stockholmspräst, oftast var det domikanfäder från Marie Bebådelsekyrkan, såsom pater Lenique ( som var läkare samt forskare till yrket), pater Crochet och pater Dureau. De var mycket uppskattade av församlingen. Under senare delen av 30-talet och fram till sin död 1969 var arkivarie David Gadd församlingens ledare och dess kantor. Han införde gregoriansk musik i mässan, vilket Lars Edlund och Mattias Östborn fortsatte med långt in på 2000-talet. I församlingen spelade även familjerna Gadd och Adams-Ray stor roll.Någon självständig församling fanns inte vid denna tid utan församlingen på Gotland var annexförsamling till Domkyrkoförsamlingen i Stockholm och hette St: Nicolai församling.

Pater Dauchez skötte kring början av 1950-talet gudstjänsterna och höll en uppmärksammad mässa den 27 juli 1950 då han firade mässan i ett cirkustält hos cirkus Scott. Pater Dauchez hade konstaterat att många av cirkusens medarbetare var katoliker och i sin uppsökande verksamhet så frågade han cirkusledningen om de skulle kunna tänka sig att fira mässa i tältet. Det blev en vacker och fin mässa där inte bara cirkusens och öns katoliker deltog utan även betraktades av ca 100 nyfikna visbybor som satt lite vid sidan om.

År 1950 genomgick kapellet och sakristian en restaurering. Kyrkorummet kom att bli större och ljusare. Kapellets 1300-talsgolv täcktes av ett nytt brädgolv och väggarna putsades. Bland nyförvärven märktes en baldakin, vilken var komponerad av konstnären Einar Kedja från Malmö. Han var heraldikerämbetets konstnärlige medarbetare.

Vid sidan av ingången till kapellet uppsattes det krucifix som idag pryder vår kyrka. Detta krucifix påstods i en artikel i GA vara landets då enda utomhuskrucifix.
Altartavlan från 1937 var pater Gabriel Näsmarks stolthet:”Tavlan som är mycket omsorgsfullt gjord visar Visbys skyddshelgon och dessutom försedd med en del typiska gotländska växter”heter det i en intervju i GA 24 juli 1950. Den plockades ner vid slutet av 1970-talet då den betraktades som ren pekoral och utan konstnärligt värde av vissa församlingsmedlemmar. Den finns nu i vår församlingssal.

I kapellet fanns också de korsvägstavlor, målade av Helena Nyblom, som nu är uppsatta i vår kyrka. Även en Mariastaty, en kopia från Bro Kyrka, utförd av Betil Nyström kom till kapellet 1954 och fördes över till den nya kyrkan. Kapellet hade fasta platser för trettiofem personer men kunde ta emot ca 60 st.

Kube gård i Stenkumla blev på 1970-talet en viktig plats för öns katoliker. Där bodde Samuel Cavallin och hans familj och så småningom även Lars Cavallin som kom att bli vår församlings förste kyrkoherde. 1979 blev S:t Nicolai en egen församling med Lars Cavallin som kyrkoherde. På Kube gård fanns ett kapell där det hölls daglig andakt och så småningom fick man förvara sakramentet där och Samuel Cavallin kunde fira ordets liturgi med kommunion 3 gånger i veckan. Samuel Cavallin vigdes 1982 till ständig diakon i Stockholm, men lämnade samma år Gotland och kom att tillhöra S:t Sigfrid församling i Borås.

Kyrkobygget

I slutet av 70-talet hade församlingen fått något att fundera på. Donatorer hade meddelat att man var villig att ställa ett större belopp till förfogande för ”något projekt”. Men församlingen var tveksam. Fanns det inte angelägnare projekt i Sverige? Kapellet vid Kube fungerade bra och kapellet vid Kilgränd tyckte man mycket om. Visserligen fanns det nackdelar med kapellet i Kilgränd. Tillresta prästers boende var säreget med en kombination av sakristia, pentry, sovrum och toalett! Där hölls också all undervisning. Knappast något en framtida kyrkoherde skulle acceptera, men det gick ju att ordna på annat sätt. Dessutom var det problem på sommaren eftersom kapellet var relativt litet med alla turister, men då kunde man fira mässa i Helge Ands ruin.

Så tiden gick utan att man kom till något beslut. Det var först när donatorerna satte tidspress som man kunde bestämma sig. Ock nu blev det bråttom. Tomten i Visby inköptes och arkitekt SAR Per-Erik Nilsson (skapare av Visborgskyrkan) fick i uppdrag att ta fram skisser för att kunna få klartecken från byggnadsnämnden.

Efter en del diskussioner om byggnadens utformning (kyrkan fick till exempel inte se ut som en kyrka! 70-talets politiker var inte så positiva till religion överhuvudtaget, och minst av allt till Katolska Kyrkan) så fick projektet till slut klartecken och projekteringen kunde börja. Vid kyrkkaffet, som hölls hos familjen Östborn, diskuterades varje detalj i kyrkan. Endast en sak var klar från början. Akustiken skulle bli bra. Annars diskuterades bänkar eller inte bänkar, ryggstöd eller inte, fönstrens utformning osv. Ritningarna sattes upp vartefter på familjen Östborns väggar, som snart var helt fulltapetserade. En sak som biskop Hubertus insisterade på var att det skulle finnas en församlingssal, vilket det också blev.

Innan själva bygget igångsattes krävdes rivning av en befintlig byggnad, som var ett fallfärdigt reveterat trähus från 1800-talet, samt utgrävning. Det är nu man upptäckte de medeltida murarna, rester av ett medeltidshus från 12-1300 talet. Husets planmått passade förunderligt väl till den kyrka Per-Erik Nilsson ritat och på dessa grundmurar restes alltså kyrkan. Delar av stengolvet liksom koringången och trappan i koret är medeltida. Några få fynd förutom de medeltida byggnadsresterna hittades vid utgrävningen: ett manshuvud i brons, troligen del av ett krucifix med en höjd av 27 mm samt genomborrade kulor som med all sannolikhet hört till ett radband.

Utgrävningen blev dyrbar, vilket bekymrade biskop Hubertus, och det visade sig efteråt att 1/3 av hela byggkostnaden gått till arkeologiska utgrävningar samt rapporter. Kyrkan stod klar i december 1982 och invigdes högtidligen av biskop Hubertus Brandenburg den 18 december 1982.

Församlingen bytte samtidigt namn från S:t Nicolai församling till Kristi Lekamens församling då man ville ha ett mer nytt och ”katolskt” namn. Det fanns ju redan en kyrka i Visby med St: Nicolaus namn även om den var en ruin. Invid kyrkan låg prästgården, ett litet hus sannolikt från första hälften av 1800-talet. Även detta hus vilade på medeltida grund. Norr om kyrkans kor fanns en trädgård med en medeltida stensatt brunn. Här blev också ett krucifix från kapellet i Kilgränd uppsatt.

Kyrkans fastigheter

Hur såg då kyrkan ut när den invigdes 1982?

Själva kyrkorummet var mindre än idag. Endast den del som man når via den nedåtgående trappan hörde till kyrkorummet.
I koret fanns ett kvadratiskt altare under vilket reliker av S:t Clemens, biskop av Rom omkring år 100, och S:ta Perpetua och S:ta Felicia, martyrer i Nordafrika i början av 200-talet, var inmurade i golvet. I trappan mot gatan var inmurat en sten från Marias hus i Efesos.

På korväggen fanns tabernaklet, kyrkans ”hjärta”, placerat. Här förvarades hostian, det i mässan invigda nattvardsbrödet. På så sätt var Kristus konkret närvarande i kyrkan. Den tända röda ”evighetslampan” påminde om denna ständiga närvaro. Tabernaklets emaljmålning var utförd av församlingsmedlemmen och konstnären Eugen Burdrys.

Krucifixets Kristusbild var en kopia av en tysk senmedeltida Kristusframställning. På trappan i koret stod en Mariastaty, som var en kopia av madonnan i Bro Kyrka och utförd av Bertil Nyström.

På den norra väggen vid trätrappan var korsvägsbilderna utförda av Helena Nyblom. Dessa bilder och Mariastayn hade tidigare funnits i kapellet på Kilgränd.
Vigvattenskålen hade utförts av keramikern Ulf Hansson i Vibble.

På väggarna runt om i kyrkorummet var målat 12 konsekrationskors. Orgeln hade byggts av Grönlunds orgelbyggeri i Gammelstad och var ett s.k. positiv med tre register. Kyrklockan, som kom från kapellet vid Kube, var gjuten i Mora 1977 och hette Maria Laura. Dess inskription var hämtad från Psaltaren psalm 81:14 ”O, att mitt folk ville höra mig”.

Till höger om ingången låg sakristian, som dessutom tjänade som församlingsexpedition.
Till vänster om ingången låg församlingssalen, toalett samt ett pentry.
Utanför kyrkan var ett kyrktorg med tre flaggstänger där varje söndag flaggades med Vatikanens, Gotlands och Sveriges flaggor.
I den lilla trädgården norr om kyrkan sattes en mariabild upp samt där fanns en trädgårdssoffa, där man i lugn och ro kunde meditera inför Maria samt tabernaklet i kyrkan.

Kyrkans fastigheters historia från 1982 -2000

Vid invigningen av kyrkan hade församlingen 52 medlemmar men ganska snart ökade antalet, eftersom den katolska närvaron på Gotland genom kyrkbygget blivit mer tydlig. Därmed visade det sig snart att kyrkan vid söndagsmässorna blivit trång. Extrastolar insattes och många satt i trappan vilket inte gillades av brandmyndigheterna.

1985 påpekade kyrkoherde pater Dureu att kyrkan var för liten! Församlingen började nu leta efter alternativ. Om vi hade ett församlingshus skulle församlingssalen kunna inkorporeras i kyrkorummet. Olika alternativ undersöktes och 25 februari 1986 inköptes församlingshuset genom en stor donation av våra välgörare.

Genom köpet av församlingshuset frigjordes församlingssalen i kyrkan som nu inkorporerades i kyrkorummet och pentryt blev ombyggt till biktrum. Gamla församlingssalen fick nu bänkar vilket ökade sittplatserna i kyrkan. Fönstren mellan kyrkorum och församlingssal togs bort.

Korsvägsbilderna flyttades upp till fd.församlingssalen. Under senare delen av 1980-talet skedde smärre förändringar i kyrkorummet. Beslut togs 1989 att bygga om sakristian som upplevdes som trång och i behov av skåp för mässhakar mm. Våren 1990 vitkalkades kyrkan.

Relativt snart upptäcktes problem med mögel i kyrkorummet. Fukt trängde in i den södra väggen från gatan. 1993 blev man tvungen att gräva upp gatan utanför och skapa fuktspärr. Detta innebar ytterliggare antikvariska undersökningar och stora kostnader. Utfällningar i kyrkans södra innervägg kom att bestå eftersom ekonomin inte tillät ommålning av kyrkorummet. Detta åtgärdaste först vid renoveringen 2017-2018.

Under början av 1993-94 byttes altaret ut mot ett större retangulärt, då det tidigare altaret upplevdes som för litet vid mässfirandet. I koret ersattes de lösa stolarna med en fast sittbänk, sedilia.

Kyrkorådet började 1999 att undersöka förutsättningarna för att kunna utvidga kyrkan. Anledningen till utvidgningsplanerna var att kyrkan var mer än välfylld på de allra flesta sömdagsmässorna. Många tvingades stå vid ingången eller sitta i trappan. Att tacka ja till kör-eller orkesterbesök var inte att tänka på annat än undantagsvis. Dessutom saknades en dopfunt, trots att Kristi Lekamens kyrka var en församlingskyrka.

Kyrkans arkitekt Per-Erik Nilsson, skissade på en utbyggnad av kyrkan norrut mot svenska kyrkans biskopsgård. Om den planerad utbyggnaden kunde förverkligas skulle församlingen samtidigt få en medeltida stensatt brunn som sin dopplats. 17 maj 2001 antogs anbud från ByggTeam AB i Visby för utbyggnaden av kyrkan. Inför nybyggnaden förändrades även den äldsta delen av kyrkorummet. Kyrkbänkarna flyttades ut från södra kyrkväggen för att underlätta förflyttandet vid kommunion och framför orgeln gjordes en passage.

Den 22 december 2001 invigde biskop Anders Arborelius den nya delen av Kristi Lekamens kyrka.Det var en stor dag i församlingens tjugotvååriga historia, men också något av en slutpunkt. Någon ytterliggare yta att bygga kyrka på finns nu inte på vår nuvarande tomt. Om det i framtiden inte skulle visa sig tillräckligt ja, då får vi nog söka oss utanför innerstaden, men ännu tycks kyrkan räcka till. Knäfallen i bänkarna upplevdes som obekväma men kom inte att åtgärdas förrän vid den stora renoveringen av kyrkans fastigheter som gjordes 2017-2018.

Kyrktorget

På kyrktorget utanför ingången till kyrkan fanns 3 flaggstänger med Vatikanens flagga, Sveriges flagga samt Gotlands flagga. Dessa flaggor hissades på söndagsmorgonen och halades på kvällen. Dessvärre blev flaggorna begärliga stöldobjekt och kostnaden för ersättningsflaggor blev alltmer besvärande varför man till slut såg sig tvungen att ta bort flaggstängerna vilket gjordes när ”kyrktorget” stensattes 1993. Ungefär samtidigt togs staketet runt torget bort och ersattes med en mur byggd av Joakim Oremek.

Fastighetsförvaltningen under 90-talet och fram till nutid

Att ha tre fastigheter att underhålla med mycket begränsade medel kom att bli församlingens ständiga bekymmer, vilket man kan utläsa i kyrko-församlingsrådens protokoll från senare delen av 1980-talet och framåt. Relativt snart hade man problem med vatten som trängde in och orsakade mögel i kyrkan och hög luftfuktighet, speciellt under sensommar och höst. Det bildades då också kondens mot de kalla kalkstensväggarna. Allt detta var skadligt för orgeln och besökare med allergiproblem hade det svårt att vistas i kyrkorummet. Även sprickor i kyrkofasaden på grund av sättningar upptäcktes.

I början av 1990-talet hade vi även problem i församlingshus och prästhus. Prästhusets källare behövdes ventileras och pentryt var undermåligt. I församlingshuset behövdes åtgärder för ventilation av källarplanet, nytt golv på expeditionen, ljuddämpande plattor i församlingsalens tak, avloppet ut mot gatan bytas, hela el-systemet ses över, samtliga fönster renoveras eller bytas ut samt takpappen bytas. Dessutom behövde bottenplanet i församlingshuset disponeras om för att bättre tillgodose församlingens behov. Ungdomarna behövde ett eget rum och förråden borde bättre utnyttjas.

Hösten 1993 genomfördes ovanstående renoveringar med ekonomisk hjälp från biskopsämbetet, donationsmedel, gåvor, banklån och egna pengar till en kostnad av ca 600.000 kr.

  • 2006 installerades en hörselslinga.
  • 2007 anskaffades luftkonditionering till kyrkan.
  • 2008 installerades en luftvärmepump till församlingshuset.
  • 2010 installerades en luftvärmepump för uppvärmning av prästhuset.
  • 2013 togs ett fönster upp i församlingssalen samt uppsattes skyltskåp vid församlingshusets ingång. Då togs också bort mycket av rådhusvinet som täcker församlingshusets västgavel.

Städning av fastigheterna har skötts på frivillig väg eller av arvoderade medlemmar i församlingen fram till åren 2017-2019 då samtliga kyrkans fastigheter genomgick renovering samt ombyggnad genom stort stöd av Biskopsämbetet. Därefter anställdes en städerska på deltid.

Prästerna /kyrkoherdarna/ diakonen

Pater Gabriel Näsmark OP bodde huvudsakligen i Visby 1948-1950 och ledde renoveringen av kapellet 1950.

Pater Louis Dauchez OP invigde 1950 den nyförvärvade korsvägen av Helena Nyblom som nu finns i vår kyrka. Han firade ofta mässa och var kortare tider boende i Visby.

Fader Bertil Roslund kom första gången till Gotland 1967. Han var en färgstark person, som tidvis kunde väcka starka känslor bland församlingsmedlemmar.

Pater Raphael Kawczynski OSPPE firade regelbundet mässa innan Lars Cavallin tog över men förberedde församlingsbildningen 1979. Han blev kyrkoherde i Kalmar och avled 1982 vid 49 års ålder.

Msrg Lars Cavallin kom 1978 och lämnade församlingen den 29 januari 1983. Under hans år planerades och uppfördes vår kyrka.

Fader Jiri Loun kom till församlingen som tf. kyrkoherde i maj 1983 och stannade till sommaren 1984 då han på stiftets uppdrag reste till Rom för fortsatta studier. Därutöver övertog han tjänsten som huskaplan i Elisabethsystrarnas provinsialhus i Rom.Han kom från dåvarande Tjeckslovakien och berättade ogärna om den förföljelse han utsatts för av regimen.

Pater Jean Dureau OP kom till Sverige från Frankrike vid andra världskrigets slut när han befriats ur tyskt fångläger. Han var dominikan från Marie Bebådelsekyrkan i Stockholm och hade firat mässa i Visby då och då allt sedan 28 december 1952, men han kom till vår församling vid årsskiftet 1984-85 och blev utnämd till kyrkoherde 1 dec 1985 men tvingades lämna församlingen 1 september 1988 på grund av ohälsa. Den 16 februari 1995 avled pater Jean på Josephinahemmet vid 80 års ålder.
Den handfull människor som i början av 1950-talet brukade samlas till mässa i kapellet vid Kilgränd, hade under 1980-talet vuxit till en vital församling med egen kyrka.
Pater Jean Dureau gladde sig mycket över den katolska kyrkans tillväxt i Sverige, en tillväxt som saknade motsvarighet i hans hemland Frankrike. Men för honom handlade tillväxt inte enbart om kvantitet utan också om kvalitet. Att få undervisa låg därför honom varmt om hjärtat. Och han var mycket noggrann i sina förberedelser, såväl inför predikningar som studiekvällar. Att han var dominikan ut i fingerspetsarna behövde ingen betvivla! Inte heller att han var rätt person som kyrkoherde på Gotland under denna fas av församlingens liv.

1 oktober 1988 blev msgr Mirek Dudek tf. kyrkoherde hos oss. Han var samtidigt rektor för prästseminariet i Stockholm. Han lämnade församlingen 1996.

1991 prästvigdes Sven-Erik Pernler i vår kyrka. Han blev först församlingens subsidiar och vår fast boende präst med msgr Mirek Dudek som kyrkoherde. 1 augusti 1996 utnämndes fader Sven-Erik till t.f. kyrkoherde. Han lämnade sin tjänst som t.f.kyrkoherde 2003 genom pensionering men blev subsidiar hos oss fram till december 2008. Därefter tjänade han i församlingen som emeritus fram till hösten 2016. Han är nu bosatt utanför Uppsala.

2003 blev Kristian Hylak vår nye kyrkoherde. Han presenterade sig själv i kyrkobladet våren 2003 som följer:
Jag, Kristian Hylak, är född av polska föräldrar den 12 februari 1959 i Borås.Föräldrarna kom med krigets vindar ifrån tysk fångenskaap till Ramlösa i Skåne den 23 juli 1945, varifrån de lite senare flyttade till Seglora, utanför Borås, i den vackra sjuhäradsbygden. Borås blev dock den stad där jag växte upp, gick i skolan och gjorde min militärtjänst.

Det var även här som jag fick uppleva min första ”förälskelse” dock inte till en vacker flicka utan till kyrkan. Jag arbetade två år med åldringsvård, då jag också funderade över vad denna attack egentligen skulle komma att betyda för mig. Jag bestämde mig 1982 att bli präst i Stockholms katolska stift och genom biskkop Brandenburgs försorg kom jag att hamna i Tyskland, där jag till att börja med förbättrade mina vagt inlärda kunskaper i det tyska språket. Hösten samma år började jag mina första filosofiska/teologiska studier vid teologiska fakulteten i S:Georgen i Frankfurt am Main. Efter en godkänd examen i filosofi påbörjade jag hösten 1984 min pastorala praktik i Stockholm vid Kriminalvården i Kronobergshäktet och vid domkyrkoförsamlingen.Hösten 1985 skickades jag så till Teologiska fakulteten i Paderborn Westfalen där jag kom att stanna fram till min diakonvigning hösten 1988.
Några månader senare fick jag genom biskop Brandenburgs händer ta emot prästvigningen på pingstaftonen 1989. Stockholm blev den stad där jag sedan kom att tjänstgöra fram till hösten 1997, både som församlingspräst en tid och som ungdomspräst. Därefter har jag arbetat allt ifrån Frankrike, Norrbotten, Gävle till Lund för att nu sluta cirkeln och komma
tillbaka till Stockholm och bli tillfrågad om jag skulle kunna tänka mig att vilja komma till Gotland. Jag behövde inte lång betänketid på mig för att tacka ja till detta som jag såg som en belöning att få komma till denna fina församling.
Tyvärr drabbades f.Kristian av strupcancer och avled den 29 oktober 2003. Djupt sörjd och saknad av hela församlingen.

Lars Cavallin återkom som kyrkoherde 15 augusti 2004 och var hos oss till augusti 2005. När han återkom till vår församling som kyrkoherde skrev han i vårt församlingsblad julen 2004 följande: Kära församling! För er liksom för mig var det inte just det vi räknade med när biskop Anders bad mig överta ansvaret för Kristi lekamens församling i Visby. Ni hade kanske tänkt er någon annan – framför allt en yngre och starkare person, som man kunde räkna med som församlingens herde i många år, framför allt efter fader Kristian Hylaks mänskligt att döma alltför tidiga död: en tragedi och en chock som drabbade församlingen när den just börjat glädja sig åt sin nye kyrkoherdes varma närvaro och hans många initiativ i församlingens och Guds Rikes tjänst. Det tar tid att komma över något sådant, och församlingen, vi alla, är på något sätt präglade av denna svåra förlust, även om vi vet att det som skedde har en djupare mening- trots allt.

Och nu får ni en ”nygammal” kyrkoherde: jag var ju i betydligt yngre år den förste katolske kyrkoherden på Gotland efter reformationen, utnämnd för i år precis tjugofem år sedan, när församlingen grundades. Biskop Hubertus Brandenburg tog detta djärva beslut, trots att vi den gången var mycket få till antalet, att vi inte hade någon riktig kyrka, ”bara” det lilla stämningsfulla kapellet på Kilgränd, som ändå var älskat av både bofasta och sommagotlänningar, inga församlingslokaler och ingen ekonomi alls att tala om, och trots att min hälsa då var i sämsta laget. Det gick ändå: vem av oss glömmer kyrkkaffena hos familjen Östborn, där vi till vår stora överraskning och glädje kunde planera ett helt nytt kyrkbygge och ett blygsamt församlingscentrum tack vare en utomordentligt generös donation från personer, som fortfarande vad jag vet vill bevara sin anonymitet? Och vem kan glömma gemenskapen till det vackra bokstavligen ”handgjorda” kapellet på Kube gård, där jag bodde hos min bror Samuel, min svägerska Stella och deras så småningom allt större antal barn. Vem kan glömma alla de entusiastiska föregångarna, både präster och lekmän- B.D. Assarsson, Kåre Skredsvik, familjen Gadd, dominikaner, jesuiter, sekularpräster och ordensmän, främst från Stockholm, men också från andra delar av landet? Och oförglömlig var den decemberdag 1982 då vi kunde inviga den nya Kristi Lekamens kyrka, ritad av Per-Erik Nilsson, med en riktig orgel som Lars Edlund förmedlat åt oss och som sedan dess trakterats så kunnigt av Mattias Östborn och andra. Ja, jag måste lämna Gotland redan 1983 – min andra by-pass-operation hade inte lyckats. Och sedan vet ni att jag genomgått en hjärttransplantation 1988, att jag har hämtat mig mycket bra, att jag hunnit med att vara både domprost och biskopsvikarie för Sydsverige – och att jag nu tänkte mig åtminstone början till ett mycket lugnt tillvaro. Andra har tagit väl hand om Visby och Gotland: Jean Dureau OP, msgr Miroslaw Dudek, som passande nog installerade mig på Marie Upptagelses söndag den 15 augusti, den lärde gotlandskännaren och kyrkohistorikern Sven-Erik Pernler, som under tiden blivit både katolik och katolsk präst, assisterade av diakon Birger Andersson. Dessa har tagit med sig sitt teologiska, historiska, liturgiska, arkitektoniska och pedagogiska kunnande in i ett hängivet och trofast arbete för Kyrka och församling, som präglats av stort ansvarsmedvetande och stor aktivitet från lekfolkets sida.

Vad kan ni då vänta av mig? Jag kommer att vara på Gotland ungefär tio dagar i månaden för att göra det en kyrkoherde skall göra. Av olika skäl behålller jag min bostad här, märkligt nog i en liknande situation som under åren 1978-1983: åter bor jag hos min bror Samuel och Stella och nära deras familj, i en form för karmelitiskt präglad kommunitet, men nu i Västergötland. Men Visby och Gotland har givetvis på visst sätt prioritet. – Och det önskar jag för denna min församling som är ”min” på ett djupare sätt än i ordets vanliga bemärkelse, är att den lever upp till sitt namn: Kristi Lekamens församling. Kyrkan lever och är ”av eukaristin”, säger vår påve Johannes Paulus II i sin senaste encyklika, Ecclesia de Eucharistia. Ty i den heliga mässan samlas hon ju kring det hon lever av , nämligen Jesu Kristi människoblivande, lidande, död och uppståndelse. Här är hennes hjärta. Här, ur hans verkliga närvaro, hämtar hon sitt liv och sin kraft- för att kunna bli det hon väsentligen är: Kristi kropp, hans sakramentala närvaro i denna värld, inte på oändligt avstånd, utan här och nu.I vår församlingskyrka kan man på långt håll genom det stora korfönstret se den brinnande lampan som markerar denna närvaro i tabernaklet, detta fönster är medvetet öppet mot denna värld, inte skilt- för att bjuda in alla förbipasserande att ta del av denna gudomliga närvaro, som förändrar, förnyar, i bokstavligaste mening föreviga oss människor och hela skapelsen.

Fader Wojciech Waligorski kom 1 september 2005 men lämnade oss efter några månader.

Fader Ain Leetma Kanadensisk präst som var hos oss under en kortare tid 2006-2007.

Fader Göran Degen kom 1 januari 2007och var hos oss fram till 2011. Han var rektor för prästseminariet i Stockholm och senare i Uppsala samtidigt. Han var en mycket omtyckt och älskad präst som sörjdes av många då han lämnade detta liv alldeles för tidigt 2014 som kyrkoherde i Luleå. I ett minnesord i Katolskt Magasin står det:”En av de mest inspirerande, modiga, underbara människor jag någonsin känt. Präst i katolska kyrkan, herde, pastoral i sin omsorg, finurlig till tusen…” ”Herren nöjde sig inte med två helgon idag, han ville ha dig också.”

FaderTomasz Chojnacki SDB var subsidiar i församlingen 2009.

Pater Matthias Grahm OSB kom våren 2011 till församlingen och presenterade sig som följande: Jag är född 1942 i Stockholm och är benedektin sedan 1968 och tillhör klostret Niederaltaich i Bayern. Jag är kyrkoherde i Marie Bebådelse församling i Stockholm samt är arkimandrit och biskopsvikarie för de orientaliska katolska kyrkorna i vårt stift.
Jag arbetar också som fängelspräst på Kronobergshäktet i Stockholm dessutom är jag också dekan för Stockholms dekanat.
Pater Mattias stannade hos oss i 5 år. 2016 lämnade han oss men är fortfarande kyrkoherde i Marie Bebådelse församling i Stockholm.

Pater John MCCormmack CP var subsidiar under tiden 2012-2016. Han tjänstgjorde också i Marie Bebådelse församling samt var fängelsepräst vid Hall och Hinseberga.

Fader Tadeusz Bienasz utsågs till vår kyrkoherde sommaren 2016. Han lämnade oss i augusti 2017. Han initierade en renovering av kyrkan, prästhuset samt församlingshemmet, vilken senare leddes av nästkommande kyrkoherde samt av biskopsämbetet utsedda personer.

Fader Anders Ekenberg övertog ansvaret för församlingen som kyrkoherde 2017 fram till 2019. Han verkar numera som präst i S:t Lars församling i Uppsala.

Pater Charles Talley OFM utsågs till vår kyrkoherde 2019. Han kommer från Kalifornien men har starka band till Sverige, och hade besökt oss många år tidigare när vi saknat präst

Diakon Birger Andersson, arkitekt, gift och 5 -barnspappa samt gotlänning, påbörjade sin diakonutbildning 1986 och vigdes till ständig diakon 1989 i Sankta Maria kyrka i Visby av biskop Hubertus. Han tjänstgjorde i församlingen som diakon från 1989 till 2016. Han avled i hjärtinfarkt 2017.

Besökande präster i urval:
Pater Rune Thuringer SJ
Pater Henrik Roelvink OP
Pater Franz-Josef Holin SJ
Pater Rainer Carls SJ
Fader Anders Piltz OP
Fader Roman Kepa
Fader Kristoffer Wrona
Pater Jarek Daniluc
Pater Christoph Herman
Fader Thomasz Chojnacki
Mgr Jorge de Salas
Fader Franz Schneider

Verksamheter

Gudtjänster

Från kyrkans invigning 1982 och fram till hösten 2016 firades varje kväll kl. 18 gudstjänst. När vi inte hade präst tillgänglig, så såg vår diakon Birger Andersson eller vår kantor Mattias Östborn till att ordets liturgi och kommunion firades. Kyrkan var också dagligen öppen för bön.

Högmässa firades varje söndag och saknades präst så firade diakonen ordets liturgi och kommunion.
Under sommarmånaderna hade vi i många år hjälp av präster från fastlandet. Speciellt fader Anders Piltz och pater Rune Thuringer var flitiga gästpräster.
Mellan åren 1994- 2001 firades ordets liturgi och kommunion varje onsdag kl.18 i Hamnkyrkan i Klintehamn av vår diakon .

Under åren 2003- 2011, när fader Sven-Erik Pernler gått i pension firade han mässa i många medeltida kyrkor ute på landsbygden på söndagseftermiddagar under sommaren. Detta var mycket uppskattat av många i församlingen. Vissa år skedde detta så många gånger som 8 söndagar i olika kyrkor ute på ön. Efteråt hade vi oftast kyrkkaffe hos olika katoliker runt om på ön! Detta innebar inte att det var tomt vid högmässan i Visby, då vi sommartid hade mycket besök från när och fjärran som gladdes åt att kunna fira mässa hos oss vid sina besök!

Första fredagen i varje månad hade vi sakramental tillbedjan.
Från hösten 1991 och många år framåt avslutades varje vardagsgudstjänst med att vi bad vesper.
Rosenkransandakter hölls varje vardag under maj och oktober.

Utomhusprocessioner hölls vid palmsöndagen samt patronatsdagen. En ekumenisk korsvägsvandring på långfredagen startades 1993 av vår församling och pågår ännu. Örtvälsignelse skedde i augusti i samband med firandet av jungfru Marias upptagning i himmelen. Då hade vi också under flera år en pilgrimsvandring mellan Stenkumla och Träkumla kyrkor.

Gravvälsignelser i samband med Alla Själars dag skedde varje år och ön delades upp mellan kyrkoherden och diakonen. I samband med påsk och jul framförde barnen i kyrkan kyrkospel i många år.

Veckolånga barnläger under ledning av diakonen, hans hustru samt Harriet Westerlund hölls under ca tjugo år varje sommar.
Reträtter ordnades när så efterfrågades och olika ledare inbjöds, bland andra msgr Mirek Dudek, Sr Ingrid Ström OP, fader Sven-Erik Pernler och Erland Olson.

Tre till fyra gånger årligen utkom ett församlingsblad. Ansvarig för detta var huvudsakligen diakon Birger med stöd av kyrkoherden. Bidrag mottogs gärna från församlingsmedlemmar.

I många år hade vi varje lördag jämna veckor en gemensam arbets- och städdag. Tidigare hade detta skötts genom kallelser när det kändes påkallat. Vår tyska vänförsamling var St:a Elisabeth i Osnabrück. Dessutom hade vi nära relationer med katolska församlingar i Soest som är vänort till Visby.

Under många ”medeltidsveckor” i början på augusti varje år medverkade vår kyrkoherde Sven-Erik Pernler samt fader Anders Piltz med föredrag i olika medetida kyrkor på ön.

Övriga händelser i församlingen

1983

12-13 mars hade församlingen besök av biskop Hubertus. Han förberedde då församlingen på att vår kyrkoherde msgr. Lars Cavallin skulle lämna oss på grund av sviktande hälsa samt att vår nye kyrkoherde var fader Jiri Loun.  Biskopen uttryckte sin tacksamhet för det ansvar som församlingen visade under kyrkoherdens frånvaro.

19-22  maj hade församlingen besök av en grupp från Osnabrück som guidades runt Gotland av några av våra församlingsmedlemmar.

1985
13 maj 1985 hade församlingen besök för första gången på 800 år av en katolsk ärkebiskop. Vatikanens ambassadör i Norden, ärkebiskopen Belotti hade lämnat sitt residens utanför Köpenhamn för att gästa Gotlands katolska kyrka. I besöket ingick att ärkebiskopen höll en mässa i vår kyrka i Visby.
Han hann också med att göra en rundtur på mellersta Gotland. Han besökte då även Roma klosterruin.
I juli besöktes församlingen av katolska ungdomar som under ledning av pater Bob Kell och Katarina Pernler cyklade på Gotland.
Den 7 juli sändes ett program i radio om Katolska kyrkan i Sverige vilket var delvis inspelat
i vår församling.

1986
4 augusti höll pater Jean Dureau ett föredrag om dominikanorden för Visby Rotaryklubb benämnt ” Petrus de Dacias efterföljare i modern tid”.

1987
24-25 januari firade Biskop Hubertus mässa med oss.

1989
28-30 april hade diakonkurs II förlagt sin verksamhet till svenska kyrkans stiftsgård i Alskog. De firade mässa hos oss den 30 april tillsammans med biskop William Kennedy.

20-21 maj hölls ett seminarium om Petrus de Dacia som avled för 700 år sedan. Seminariet anordnades av bl.a vår församling och och bland föreläsarna fanns docent Sven-Erik Pernler, fader Anders Piltz, Monica Asztalos och Mereth Lindgren.

Den 22 maj höll Sven-Erik Pernler på bokcafeet Portenen föreläsning över ämnet ”Gotland år 2020”.

Vid påve Johannes Paulus II besök i Sverige 8-10 juni deltog ca 30 personer från församlingen i de olika mässorna i Stockholm, Uppsala och Vadstena. Vår blivande diakon Birger Andersson, Mattias Östborn samt Sven-Erik Pernler tjänstgjorde som kommunionsutdelare vid mässorna i Globen och Gamla Uppsala. Efteråt blev de avtackade personligen av påven!

Diakonvigning. 3 september diakonvigdes Birger Andersson av biskop Hubertus Brandenburg i Visby Domkyrka. Att vigningen ej skedde i vår kyrka berodde på att man trodde att kyrkan skulle vara för liten eftersom besökarna bedömdes skulle bli många då Birger var en välkänd arkitekt med en stor vänkrets. Dessutom var det Birgers dopkyrka 1942.
Efter vigningen bjöds på helstekt lamm i församlingens trädgård. Vigningen till diakon hade föregåtts av 3,5 års utbildning som skett både genom gemensamma träffar 2-3 gånger per termin i Vadstena kloster eller på Marielund och genom självstudier med hemuppgifter brevledels. Som ständig diakon kom Birger sedan att tjäna församlingen fram till hösten 2016. Han avled på sin 75-årsdag av en hjärtinfarkt 2017.

Filminspelning. I slutet av oktober spelade utbildningsradion/ TV in en högmässa i Endre kyrka. Det unika var att det var en katolsk mässa från mitten av 1400-talet. Allt textmaterial, inklusive predikan och katekesstycken på fornsvenska, härrörde från det gamla Linköpingstiftet, till vilket Gotland hörde under medeltiden.. Också stiftets speciella sångvarianter beaktades. Kyrkorummet hade ”återställts”med korskrank,sidoaltare med skåp, svarvade bänkar, fyrfat etc så långt ekonomin och antikvariska myndigheter tillät. Dräkter hade lånats bl.a. från Medeltidsveckan. (Sven-Erik Pernler Kyrkoblad Advent 1989).

Bakom denna dokumentär låg docent Sven-Erik Pernler som till sin hjälp hade tre av landets främsta kännare av olika områden rörande medeltiden: Sven Helander (Linköpings liturgiska tradition), Anders Piltz (medeltidslatin) samt Bengt Stolt (kyrkliga föremål). Dessutom var dessa samtliga sommargotlänningar och väl förankrade i församlingen.
Från vår församling deltog förutom Anders Piltz som präst även Mattias Östborn som kantor och Mattias Piltz som ministrant. Därutöver som statister fanns många från vår församling tillsamman med många intresserade icke katoliker från Endre och andra delar av ön. Inspelningen sändes i TV och de deltagande fick kopior av den.

1990
Fader Anders Piltz och Mattias Östborn genomförde en ”Medeltida Vesper” i Endre kyrka under Medeltidsveckan i början av augusti.

1991
2 mars diakonvigdes Sven-Erik Pernler i Domkyrkan i Stockholm.

Pilgrimsresa – Mellan den 11-21 juni, 1991 genomförde församlingen en pilgrimsresa till Chestochowa i Polen. Det var 11 vuxna och 8 barn som påbörjade sin resa till den Svarta Madonnan. Med på resan var vår kyrkoherde Mirek Dudek, vår diakon Birger Andersson med hustru Astrid och tre av deras barn, Mattias, Lars och Anna. Med var också Katarcyna Malachowska med döttrarna Ewa, Kaja, Anja och Ronja, Elisabeth och Mattias Krotin med barnen Isak och Katarina, Hans Gauermann, Eugen Budrys, Carin Adamek samt Harriet Westerlund.

Resan hade arrangerats av några av församlingens polskfödda medlemmar med hjälp av deras släktingar i Gdansk.

Med båt från Oxelösund till Gdansk anlände vi till Polen väl utsövda och mycket nyfikna på ett land som för de flesta av oss var helt okänt. En stor skara släkt och vänner till familjerna Malachowski och Onoszko mötte oss vid hamnterminalen. Efter en utsökt välkomstmiddag hos Irena och Jerzy Karscy ( Katarina Onoszkos föräldrar) tog vi spårvagnen in till Gdansks centrum. Här fick vi bese delar av den gamla hansestaden.

Så småningom skildes vi för att övernatta hos olika polska familjer. På morgonen torsdagen den 13 juni lastade vi vårt bagage på bussen som den närmaste veckan skulle bli vår fasta punkt i tillvaron. Första anhalten blev Stuthof, ett koncentrationsläger, där vi tände ljus och bad för Eugen Budrys far som mördats där. En stark och skrämmande upplevelse för alla oss som aldrig besökt ett koncentrationsläger tidigare.

Framåt eftermiddagen anlände vi till Swieta Lipka. Här fanns ett reträtthem drivet av jesuiter och med en ståtlig barockkyrka. Vi guidades runt av en entusiastisk sakristian som berättade med stor glädje om klostrets och kyrkans historia. Barnen passade på att bada i en närbelägen sjö samt vårdade ömt en skadad fågelunge som de hittat. Vi övernattade i jesuiternas gästhem.

Dagen därpå for vi till Warszawa dit vi anlände vid middagstid. Hät upplevde vi hur marknadskrafterna tagit över i Polen på så kort tid efter berlinmurens fall. I kulturpalatset var nu kasino, affärsverksamhet och restauranger. Efter lunch tog en del av oss sig till den gamla staden, andra flanerade runt och tittade på folklivet. Några träffade vänner. Så småningom träffades vi ånyo vid kulturpalatset för att bege oss till ett pilgrimshem i Ne Pokalanów.

Pilgrimshemmet där vi bodde tillhörde ett fransiskankonvent vilket Maximilian Kolbe tillhört. Många vallfärdade till kyrkan . Kommersen utanför kyrkan stod i skärande kontrast till stillheten inom konventsområdet. I en krypta under kyrkan uppfördes ett passionsspel med dockor. Tyvärr hann vi bara se en kort stund. Bredvid kyrkan fanna även utomhusaltare samt stora reliefer som skildrade Kolbes liv.
På lördag eftermiddag anlände vi så till resans mål. Czestochowa!

Vi inkvarterades i ett pilgrimshem inte långt från det stora klostret. På lördagskvällen deltog vi i vespern i kyrkan tillsammans med tusentals andra. Församlingen sjöng Mariasånger och vi svenskar förundrades över kraften och inlevelsen. Den upplevelsen tror jag ingen ville vara förutan.
Söndagen blev höjdpunkten på resan. Högmässa i klosterkyrkan! Genom fader Mireks kontakter fick vår lilla grupp plats framme i koret i klosterkyrkan bland åldringar och en stor grupp barn som gått fram till sin första kommunion en vecka tidigare. Vår kyrkoherde och diakon firade den latinska mässan tillsammans med en mängd andra präster. Såsom diakon läste Birger evangeliet på svenska inför tusentals mässdeltagare, och ned på oss blickade den Svarta Madonnan. Den upplevelsen hade vi många att tacka för.

Resten av dagen besökte vi museer av olika slag. Av alla fantastiska dyrbarheter som skänkts till klostret gjorde den fingerborgsstora kalk i guld, som skapats i koncentrationslägret Auschwitz i hemlighet för att fira mässa där, djupast intryck. En av prästerna som efter tjänstgöring i Sverige talade bra svenska, guidade oss runt i museer och inbjöd fader Mirek och diakon Birger till besök i klostret, där de fick se det berömda biblioteket. På undersidan av det stora biblioteksbordet hade munkarna spikat fast den Svarta Madonnan under andra världskriget för att inte nazisterna skulle kunna lägga beslag på den. Nazisterna tog sig in i klostret och biblioteket men hittade aldrig den Svarta Madonnan! På kvällen var vid åter i kyrkan för vesper samt stängningen av triptyken med den Svarta Madonnan. Dessa kvällar var oförglömliga.

På måndagen förde oss bussen till Polens tidigare huvudstad Kraków, som var en fantastiskt vacker och spännande stad. Vi strövade omkring hela dagen, såg på kyrkor, slott och affärer. Det var en stad vi definitivt borde återvända till var vi alla överens om. På kvällen återkom vi till Czestochowa och till ett sista besök hos den Svarta Madonnan vid kvällens vespern. Kvällen avslutades med ett praktfullt åskväder och vi var många som drypande våta återvände till pilgrimshemmet innan det stängde för natten kl.22.00.

Tisdagen förflöt i bussen medan vi tog oss tillbaka till Gdansk, där vi mottogs av vårt vänliga värdfolk.
Onsdagen var återresedag, men innan båten gick hann vi bese den vackra katedralen i Oliva, lyssna på orgelspelet där samt konstatera att en mängd sidoaltare var gjorda av gotländsk kalksten. Sedan hade vi några timmar fritt för att handla på medan barnen var på Tivoli. Efter en god lunch hos våra värdar var det dags att tacka för oss och lämna Polen.

Dagen innan midsommarafton var vi så tillbaka i Sverige, men då hade vi lämnat kvar en del av deltagarna i Polen och några tog en annan båt till Skåne.
Det var en fantastiskt rolig och spännande pilgrimsresa. Vi var mycket tacksamma över att den kunde genomföras tack vare våra polskfödda församlingsbor och deras familjer i Polen.

Prästvigning – Lördagen den 7 september, 1991 var dagen för Sven-Erik Pernlers prästvigning. Lång tid innan hade förberedelserna pågått. Även i pressen hade hans kommande prästvigninng uppmärksammats. Att en man som var gift skulle vigas till präst i katolska kyrkan var ju i sig något extraordinärt, men också att en katolsk prästvigning på Gotland skulle ske, vilket inte hade skett sedan medeltiden.

Prästvigningen var en stor glädje för församlingen. Vi kände Sven-Erik sedan tidigare och hade lärt oss att uppskatta honom mycket. Det kändes verkligen riktigt att han nu skulle få vigas till det katolska prästämbetet.

Vigningen skedde i vår kyrka, vilket oroade oss en del. Skulle kyrkans platser räcka till? Vi löste det genom att sätta upp ett tält i den lilla trädgården som ett sidoskepp vänt mot altaret, samt ersätta lösa stolar med träbänkar i läktaren. Kyrkan fylldes i god tid av vänner, församlingsbor, hitresta gäster samt representanter från olika kyrkor och samfund på ön. Långväga gäster var teologiska lärare från England varav två var präster vilka tillsammans med biskop Hubertus, msgr Lars Cavallin, f.Anders Piltz, kyrkoherden Miroslaw Dudek och vår diakon firade högmässan

Mässan inleddes med invigningsliturgin då prästkandidaten låg utsträckt på golvet medan Allhelgonalitanian sjöngs. Allt var mycket högtidligt och speciellt när senare handpåläggningen skedde. Efter den stora högtiden i kyrkan bjöds på kyrkaffe i församlingshuset som tack vare fint väder kunde ske till stor del i trädgården annars hade det blivit mycket trångt.

1992
1:a advent firade församlingen 10.årsjubileum av vår kyrkas invigning. Biskop Hubertus tjänstgjorde och våra ”anonyma” donatorer skolsystrarna S.Olga och S. Georgine var närvarande.

1993
7-9 maj var det ett event på Gotland kallat ”Öppet Gotland” där församlingen deltog med 3 föreläsningar: ”Gotlands medeltida kyrkoliv 1”, ”Gotlands medeltida kyrkoliv 2” samt ”Rundvandring till medeltida kyrkomiljöer i Visby”. Samtliga föreläsningar hölls av fader Sven-Erik Pernler.

20-23 maj hölls en internationell konferens i Visby, ”World Conference on Religion and Peace”. Flera av församlingens medlemmar var engagerade i den, bland andra Maciek Onoszko som organisatör och ansvarig för ekonomin.

8-12 augusti i samband med Medeltidsveckan höll Erland Olson, fader Anders Pilz och fader Sven-Erik Pernler föreläsningar med inriktning på kyrkan under medeltiden: ”Medeltida tro och tro idag”, ”Katolsk tro i medeltid och nutid” samt ”Den medeltida prästens vardag”.

Under hösten hölls 4 temakvällar, 16 oktober talade fader Sven-Erik Pernler om ”katolska kyrkan i dagens värld- försök till lägesbeskrivning”, 30 september talade biskop William Kenney om ”katolska socialläran”, 14 oktober talade Caritas nyutnämnde generalsekreterare Karl-Erik Svartberg om ”katolska kyrkan som internationellt hjälporgan”. 28 oktober hölls ett rundbordssamtal kring ”katolik i vården ”. Samtliga temakvällar var öppna för allmänheten.

Under hösten gjordes omfattande reparationer av både kyrkan, som led av stora fuktproblem och församlingshuset där bottenplanet hade vattenskador. Dessutom krävde omdisponeringen av lokalerna i församlingshuset ombyggnad.

1994
14-16 januari var biskop Hubertus på pastoralvisitation hos oss. Det var den första katolska visitationen på Gotland sedan Hans Brasks på 1500-talet.

27 november var biskop Hubertus ånyo hos oss. Denna gång för konfirmation samt invigning av vår nya altarskiva av sten. Renoveringen av församlingens fastigheter fortsatte under året och stenmuren runt ”kyrktorget” uppfördes av Joakim Oremek. Stenen skänktes av Jonas Pajaujis. Länsstyrelsen förklarade delar av kyrkan och prästhuset för byggnadsminne. Detta gällde de medeltida grundmurarna i kyrkan samt källaren i prästhuset.

1995
17 -18 mars församlingsreträtt under ledning av Sr Ingrid Ström OP.

24-26 maj hade församlingen besök av vår kyrkoherde Mirek Dudek och hans fem prästkandidater. Diakon Birger Andersson guidade dem i Visby och på landsbygden.

8-9 juni hade vi besök av biskop Hubertus som förrättade konfirmation samt firade vår kyrkas patronatsfest med oss.

19-22 juni fick församlingen besök av en grupp från vår fadderförsamling S:ta Elisabeth i Osnabrück. Diakon Birger Andersson tog väl hand om våra besökare.

6-13 augusti var det medeltidsvecka och fader Sven-Erik Pernler föreläste om ”Att färdas mot heliga mål -om medeltida pilgrimer och vallfarter” och fader Anders Piltz om ”Gillesdrickning och samhörighet”.

Under 1995 hölls stiftets första stiftsynod. Böneintentioner föreslagna av biskop Hubertus bads under kyrkans allmänna bön vid söndagsmässorna och frågor, som skulle tas upp vid synoden studerades och diskuterades vid åtskilliga studiekvällar i församlingen.

1996
8-9 juni var biskop Hubertus på besök hos oss.

18-25 juni kom en grupp studenter under ledning av p.Patric- Dominique Linc OP. på besök till församlingen. De firade mässa varje dag och p. Patric-Dominique höll en föreläsning om Dominicus för allmänheten i Frimurarlogen den 20 juni.

28-29 september besöktes församlingen av en kör från Sta Eugenia kyrkan i Stockholm.

1997
I början av juni planerade församlingen att göra en pilgrimsresa till Litauen. Vi skulle då flyga med ett flygplan, en DC3:a, som tillhörde ”De flygande veteranerna.” Allt var klart för avfärd när piloten meddelade oss att resan blev inställd på grund av dåligt väder. Besvikelsen bland oss var stor men allt fick avblåsas och det blev aldrig någon pilgrimsresa till Litauen för församlingen.

En litauisk kör sjöng i en högmässa i samband en nordisk- baltisk körfestival på Gotland.

10 augusti direktsändes i Sveriges Radio en högmässa från vår kyrka .

Under september hade vi en prästkandidat från Collegio Svedese Johannes Shanmugam som praktiserade hos oss och handleddes av tf.kyrkoherde Sven-Erik Pernler.
18 december firades att det var 15 år sedan kyrkan invigdes. Efter mässan berättade arkitekt Per Erik Nilsson hur han som arkitekt tänkte kring och förberedde sig för kyrkbygget

1998
Detta år avgick biskop Hubertus Brandenburg och efterträddes av biskop Anders Arborelius OCD för Stockholms katolska stift.

Hansedagarna var ett stort evenemang på Gotland 11-14 juni med oficiella delegater från över 100 gamla hansestäder, flera av dem med övervägande katolsk befolkning. Söndagen den 14 juni var också vår patronatsdag och då gästades vi inte bara av vår biskop Hubertus Brandenburg utan också av ytterligare tre biskopar som deltagit i en teologisk konferens Theobalt IV inbjudna av Visby stift. Dessa biskopar var Arvaldis Andrejs Brumanis från Liepaja, Rimantas Norvila från Kaunas och Jacek Jezierski från Olsztyn. Inte ens under medeltiden kan vi belägga att så många katolska biskopar samtidigt varit på Gotland. Högmässan avslutades med en procession genom staden.

Under medeltidsveckan 2-8 augusti höll fader Anders Piltz föreläsning om ”Jungfru, moder, härskarinna-blickar på det kvinnliga”och fader Sven -Erik Pernler föreläste om Roma Kloster samt Solberga kloster.

Församlingen ansvarade för årets ekumeniska Almedalsmöte, med Thomas Ekelöf och fader Sven-Erik Pernler som medverkande.

13 september hade S:t Lucasstiftelsen rikskonferens i Visby. Ett tjugotal representanter var delaktiga i vår högmässa och efteråt vid kyrkkaffet hade vi ett bra samtal bordsvis om ”Att mötas med alla sinnen- om liturgins många språk och människors många möjligheter”.

1999
6 juni firade församlingen patronatsfest. Samtidigt uppmärksammades att församlingen fyllde 20 år.Huvudcelebrant var församlingens förste kyrkoherde domprosten monsignore Lars Cavallin.
7-13 augusti i samband med årets medeltidsvecka höll fader Sven-Erik Pernler två föreläsningar: ”Litet kloster med stora problem- Solberga och dess systrar” samt ”Det medeltida havskonventet- om dominikanernas framgångsrika missionsarbete i Östersjöområdet”.
7 oktober besökte vår nye biskop Anders Arborelius församlingen för konfirmation. Biskopen höll också en föreläsning över ämnet”Andlig mognad” i Baptistkyrkan för frivilliga och anställda medarbetare i öns församlingar i samband med Visby Ekumeniska Råds möte.

2000
Den 27 april till den 1 maj hade församlingen besök av konfirmander från domkyrkoförsamlingen under ledning av fader Kristoffer Wrona.
Den 25 juni firade församlingen sin patronatsfest Huvudcelebrant var biskop William Kenney CP.
Den 7 oktober hölls ett ”birgittinskt symposium” i samverkan med Visby Stift i Visborgskyrkan där föreläsarna var fader Sven-Erik Pernler och ambassadör Lars Bergquist.
Den 26 september, 24 oktober och 21 november hölls en lokal samtalsgrupp om liturgi och spiritualitet mellan svenska missionsförbundet och katolska kyrkan.

2001
Den 5 april hölls åter ett ”birgittinskt ”symposium i samverkan med Visby stift inför det stora Birgittajubiléet 2003. Föreläsare denna gång var fader Sven-Erik Pernler, ”Medeltida Birgittaminnen på Gotland”, Peter Daun, ”Varför går man i kloster” samt Carina Nynäs ”Birgitta i biografiernas prisma”.
Den 17 juni firade vi den årliga patronatsdagen med en traditionell procession till St. Pers och St. Hans ruiner där vi stannade för bön och tillbedjan. Detta år var lite speciellt eftersom vi hade besök av två biskopar, som var på ön för deltagande i en ekumenisk konferans kallad Theobalt. Mässan firades med biskop Jacec Jeziersk från Olsztyn och biskop Rimantas Norvilla från Kaunas samt 5 präster och 1 diakon.
Den 7 augusti hölls åter en ”birgittinsk dag.” Programmet bestod av tre föreläsningar av
fader Sven-Erik Pernler: ”En process utan genvägar. Om upptakten till Birgittas helgonförklaring”, fader Anders Piltz,: ”Birgittas bildvärld” samt Karin Lagergren: ”Över allt ödmjukhet”- om ett birgittinskt sångideal ( med sångillustrationer)”.
Den avgående ungdomsprästen för södra Sverige pater Patrick-Dominique Linck OP tillsammans med regissören och numera ständige diakonen Staffan Gerdmar och teaterpedagogen Lisa Östborn fick idén att göra teater av medeltida berättelser och mysteriespel som en fransman Michel Zink omarbetat och utgett i Frankrike. Projektet förverkligades av arton entusiaster från Sveriges unga katoliker på ett teaterläger i Visby i samband med den årliga medeltidsveckan i början av augusti. I S:t Lars ruin spelades så en moralitet om hur en högmodig präst faller för djävulens frestelser och får smärtsamt lära sig ödmjukhetens dygd. Huvudrollen spelades med bravur av vår församlingsmedlem Björn Östborn och musiken stod vår kantor Mattias Östborn för. Resultatet av denna satsning blev en succé. Pjäsen bevittnades av väldigt många!!
Under året spelade Sveriges Radio in två högmässor i vår kyrka. Vid den första som sändes i november var fader Anders Piltz predikant och vid den andra, som sändes 27 januari 2002 var fader Sven-Erik Pernler predikant.
22 december hade vi kyrkoinvigning av utbyggnaden av kyrkan. Biskop Anders förrättade invigningen samt konfirmation.
Annandag jul höll församlingens kyrkoherde fader Sven -Erik Pernler en föreläsning om ”Julkrubban- en katolsk tradition i historia och nutid”i församlingshuset.
Lördagen den 29 december föreläste han om”Kyrkan som Betlehems stall och Jerusalems tempel – tankar och idéer bakom katolska kyrkorum.”

2002
1 juni hade vi besök av biskop Anders för konfirmation samt firande av vår patronatsdag.
16 juni i samband med högmässan överlämnades den påvliga utmärkelsen Pro Ecclesia et Pontifice till församlingens kantor Mattias Östborn.Han tilldelades den som tack för sina mångåriga och betydelsefulla insatser för församlingen och stiftet.

27 juni fick vi besök för sista gången av våra ”anonyma” donatorer, skolsystrarna de Notre Dame. Syster Olga och syster Georgine hade kallats hem till sitt kloster Maria-Theresia-Heim i Tyskland. De lämnade Sverige i början av augusti.
3 juli skickade Birgitta Jansson som vår pastoralrådsrepresentant en hälsning från Europeiskt Forum för Katolska Lekmän som träffades i Erfurt i Tyskland.Hon var en av sju deltagare som representerade vårt stift.Temat var ”Hur kan vi bygga ett Europa som baserar sig på värden?” Hon upplevde att solidaritet var ett av många viktiga ord liksom att bry sig om samt ha empati som världen världen främst behöver.
18-28 juli var det världsungdomsdagar i Toronto. Joanna och Halszka Onoszko var några av de ungdomar som deltog från vår församling.

2003
17 maj var det vallfärdsdag för vår församling till Stockholm för att fira stiftets 50 år. Fader Kristian Hylak representerade oss tillsammans med några från församlingen.
Vid stiftsungdomsdagen var församlingen väl representerad i domkyrkan under ledning av fader Kristian Hylak. Föräldrar och barn var iförda specialdesignade tröjor med församlingens sigill.
11 september räddades vår kyrka från en katastrof då någon tagit sig in i kyrkan och satt eld på psalmböcker och koralböcker. Tack vare att en präst från Svenska Kyrkan, Mats Furemalm, fått en ingivelse att besöka den för tillfället tomma kyrkan och därmed kunnat börja släcka samt tillkalla brandkår räddades kyrkan. 5 minuter senare skulle orgeln och kyrkan kunnat ha varit övertända.
Genom snabbinkallning av församlingsmedlemmar hann man städa kyrkan från sot och rök och gudstjänst kunde hållas på kvällen.

2005
11-13 februari var biskop Anders i Visby för visitation. Förra gången församlingen visiterades var 1994 av biskop Hubertus. Pontifikalmässa med konfirmation firades.

2007
Diakon Björn Håkonsson höll en kursdag i augusti för kateketer samt rådsledamöter om beredskap mot sexuella övergrepp.

2008
6-7 november var biskop Anders på biskopsvisitation samt konfirmation. Biskopen höll också en föreläsning vid ett ekumeniskt möte i vår kyrka.

2010
Läkarna och församlingsmedlemmarna Zoltan Varga, Gunnar Ramstedt, Jaroslaw Kornowaki och Georg Tordai höll i ett panelsamtal inom Katolskt Forum om: ”Svåra val – etiska frågeställningar ur katolska läkares synvinkel”, vilket uppmärksammades i pressen.

2011 Detta år fick vår församlingsmedlem Claudien Tuyisabe årets Emerich Stipendium för sina insatser genom startandet och drivandet av organisationen DBF ( Demokrati för barns framtid).

2014
I augusti var biskop Anders hos oss i samband med 800-års jubileet av Roma klosters grundande. Han konfirmerade även ett antal vuxna.

2016
I november var påve Franciskus i Lund och Malmö. Många i församlingen reste ner till Skåne för att vara med vid den ekumeniska gudstjänsten i Lunds domkyrka respektive vid utomhusmässan i Malmö. Vid den senare tjänstgjorde vår diakon Birger Andersson.

Barn- och ungdomsverksamhet

Undervisning

Vi har haft barnundervisning kontinuerligt från 1983- och till idag. Den ansvariga för planering av barnverksamheten fram till 2017 var Harriet Westerlund. I 35 år! Till sin hjälp hade hon olika personer under olika tider från församlingen. Förutom kyrkoherdarna och diakonen och Harriet Westerlund fanns bland andra: Maciej Onoszko, Erland Olson, Anna och Johan Arvidsson, Maria Håkansson, Thomas Ekelöf, Katarzyna Malachovska, Elvira Gardell, Joanna och Halszka Onoszko, Jeanine Ntirampeba.

Barnläger

6-10 augusti 1990 genomfördes församlingens första barnläger vid Bibi Anderssons (diakonens mamma)  sommarhus i Gnisvärd. 8 barn i ålder 5-13 år samlades under ledning av Harriet Westerlund, diakonen och Astrid Andersson. Barnen läste laudes i Strandkyrkan, som vi fick disponera av svenska kyrkan, varje morgon och sedan följde undervisning fram till lunch. Efter lunch var ledig tid till bad, lekar, fiske, spel och båtturer. Efter mellanmål vid tretiden följde undervisning som avslutades med Ordets liturgi och kommunion i Strandkyrkan. När complettorium lästes på kvällen somnade ofta de yngsta.

Dessa barnläger pågick varje år fram till huset såldes 1999. Därefter hade vi dem mestadels i Sanda hemma hos diakonen fram till och med 2010.
Ett mycket uppskattat sådant läger i Sanda skedde 2008 som leddes av Thomas Ekelöf, Harriet Westerlund, Anna Arvidsson samt fader Göran Degen, vår kyrkoherde. Temat för lägret var musik med Thomas som primus motor! Lägret avslutades med högmässa i Visby där barn och ungdomar framförde gemensamt ”When the Saints go marching in, oh how I want to be in that number..”

Om lägret 2009 i Sanda skrev Madeleine Håkansson följande: Det var det roligaste lägret jag någonsin varit med om! Det beror inte på att det bara var så spännande utan för att alla kom från olika kulturer, och då fick man lära sig annorlunda lekar. Vidare vill jag bara berätta att en kväll då vi hade film, då var alla samlade och låg i en enda soffa och gosade med varann och åt godis medan vi såg på en film som hette Prinsen av Egypten. Den var jättebra och den blev ännu bättre när alla var där och mysade!

Lägret handlade om tro, hopp och kärlek. För att visa detta fick vi träffa tre helgon. Gregory kom in som fader Damian, som hjäpte leprasjuka. Till sist blev han själv leprasjuk. Fader Damian kommer att helgonförklaras nu i oktober. Emilie hade klätt sig som Katarina av Vadstena och berättade om sin mor. Vi fick gissa vem hon var och vi förstod att hon talade om den heliga Birgitta. Josefina var Bernadette av Lourdes och berättade om hur hon mötte Maria i en grotta i skogen. Därefter har många människor blivit hjälpta av Maria och källan som rann upp där.

Sista dagen firade vi Marias Himmelsfärd med en mässa där också våra föräldrar och syskon var med. Vi framförde ett litet spel i mässan. Det handlade om hur alla apostlarna samlades kring Maria när hon upptogs till himlen. Vi spelade alla apostlarna.

GLUcK

Detta var församlingens ungdomsförening som tog sig namnet Gotlands unga katoliker -GLUcK och som som bildades hösten 1991 efter att ungdomarna varit på församlingens barn- och ungdomsläger några år. Förutom under sommarlägren så träffades ungdomarna varannan vecka i församlingshuset, där de åt, pratade och umgicks.

Under flera år anordnade ungdomarna, ibland med hjälp av diakonen, läger förutom sommarlägren. Ett år hade de ett vinterläger i början av januari i Gnisvärd där de bodde i ett gammalt militärtält, som de höll varmt genom att elda dygnet runt i tillhörande kamin. Detta läger rapporterades det om i gotlandstidningarna och väckte stor uppmärksamhet.

År 2008 var det ett ungdomsläger på Gotska Sandön under ledning av diakonen. Ungdomarna bodde återigen i militärtältet. Denna gång behövde de inte gå eldvakt men trots att det var sommar så var det minusgrader på nätterna. De som frös mest var diakonen och hans hustru som inte låg i militärtältet utan i ett minimalt 2-mannatält.

Under dessa läger hade ungdomarna själva stått för all planering och studiet av sin katolska tro svetsade dem samman. I samband med ett SUK-läger i Visby runt nyår 1998 demonstrerade ungdomarna mot att militären ställt upp en stridsvagn vid Visborgsområdet. De ansåg att man glorifierade krig och våld genom att sätt upp detta monument. Man ville också demonstrera mot den svenska vapenexporten. Som katolik är man skyldig till att engagera sig i arbetet för en bättre värld, tyckte ungdomarna. Budskapet gick fram eftersom en lokaltidning gjorde ett stort reportage över händelsen.

Så småningom var Gluck-medlemmarna gamla nog att börja resa från Gotland och delta i resor och läger utanför ön. Det blev resor både utomlands och inom Sverige. Ungdomarna mötte andra katoliker och fick chanser att träffa kamrater från hela världen. Medlemmar från Gluck var bland annat i Holland, Italien och på världsungdomsdagar i Denver, Paris, Rom, Toronto, och senare reste våra församlingsungdomar till Köln, Madrid och Krakow.

Så här skrev Lars Andersson om sin första resa till Italien till Loreto och möte med Påven
På SUK:s årsmöte 1995 fick jag frågan om jag ville följa med på något slags ungdomsmöte i Italien med ungdomar från hela Europa. Jag tyckte det lät kul och 4 månader senare satt jag på ett tåg tillsammans med Daniella och Linnéa. Efter två dygn på tåg och ett missat tåg så var vi äntligen i det varma Rom. I trettio grader värme såg vi Colesseum och Forum Romanum. Dagen efter såg vi det viktigaste i Rom:Vatikanstaten.Man kan inte förstå hur stor Peterskyrkan är innan man har släpat sig upp för alla trappsteg upp till kupolen.Det var verkligen en upplevelse att få se Vatikanen.
Dagen efter bar det av till Fano, en liten stad norr om Rom där mötet skulle börja. Vi skulle tillbringa de två första dagarna där. (Alla deltagare var utspridda i småstäder runt Loreto). Vi blev inkvarterade i ett franciskankonvent tillsammans med 5 italienare. Vi hade tur för en tjej kunde engelska och hon kunde hjälpa oss att få våra mat-biljetter som vi av misstag inte fått.På kvällen var det konsert och disco på torget i staden, även nunnorna och prästerna var med och dansade disco. Nästa morgon hölls inledningstalet och vi hälsades välkomna. De berättade att till Fano hade kommit 45000 polacker, 1500 italienare och 3 svenskar! Efter detta dröjde det inte länge förrän en av Italiens dagstidningar intervjuade oss och senare på eftermiddagen blev vi intervjuade av en polsk radiostation.
Efter 2 dagar i Fano med mässor och gudtjänster åkte vi mot Loreto.
Vi gick upp halv fyra på morgonen och klockan fem gick bussarna mot Loreto i 30 km/h eskorterade av polisen. Först när man såg alla bussarna började man inse hur mycket folk som var på väg dit.
Vi blev avsläppta innan vi kom fram till Loreto. Nu skulle vi gå till fots sista biten till Loreto! Denna sista bit som vi skulle gå med packning i 30 graders värme var över två mil lång! Det var enda gången jag tvivlade på vad jag höll på med, men italienarna som bodde längs vägen gav oss vatten och frukt. Utan dem hade jag inte klarat det. Efter fyra timmars vandring kom vi upp till Loreto och såg den heliga familjens hus. Därefter fick vi gå i två timmar till för att komma till den plats som påven skulle vara på. När vi kom dit möttes vi av en syn som jag aldrig kommer att glömma. Det var ett jättestort fält fyllt med ungdomar.
På kvällen kom påven och det var en fantastisk känsla när 500000 människor stod med ljus i händerna och hyllade påven.
Den kvällen ”sov” alla ungdomar under bar himmel. På morgonen fick jag veta av Daniella, som fått sitta på scenen vid påven hela kvällen, att jag fått ett meddelande i högtalarna att Kaja, Anja och Björn satt i sektion 4 och att jag kunde komma och hölsa på dem om jag ville. Jag gick bort till sektion 4 (en promenad på 45 minuter) och det visade sig att ca 150000 till satt där, men jag lyckades hitta dem. På vägen tillbaka fick jag se påven från ca 1,5 meters håll!
Efter mässan började vandringen tillbaka till bussarna och senare till Sverige. Jag skulle vilja tacka SUK och Biskopsämbetet för deras bidrag till vår pilgrimsresa.
De tre ungdomar Lars träffade i Loreto var alla gluckare liksom Lars, men hade rest med de polska ungdomarna.

1997 var det världsungdomsdag i Paris och två ungdomar från vår församling reste dit. De var egentligen för unga men genom Neo Kathekumenaterna lyckades de två få plats. Anna Malachovska skriver i vårt kyrkoblad bland annat om upplevelsen följande: ”Den obeskrivliga känslan av samhörighet och gemenskap som vi alla kände där i Paris. Själva vetskapen om att det finns så många fler katolska ungdomar, fler som tycker som en själv gör resan värd att åka på hur mycket skola man än missar. Jag har svårt att med ord uttrycka det jag känner, så jag kan bara önska att alla ni som läser det här, någon gång skall få uppleva något liknande. För jag tror inte att någon som var med på resan kom hem oberörd”.
År 2002 inbjöd påven till världsungdomsdagar i Toronto i Canada. 18-28 juli skulle drygt 800000 pilgrimer från hela världen träffas däribland 300 från Sverige. Bland dessa var några från vår församling och GLUcKare.
Joanna och Halszka Onoszko rapporterade tillbaka till församlingen: Torsdagen den 18 juli var det dags. Dagen med stort D som vi väntat på så länge! Klockan 5.35 träffades vår grupp innefattande 150 katolska ungdomar (!) på Arlanda flygplats för att äntligen börja vår pilgrimsresa. Många timmar senare, sent på natten till fredagen, anlände vi till Windsor, den stad som vi skulle besöka innan vi skulle vidare till Toronto och de egentliga Världsungsdomsdagarna. Boendes i familjer stannade vi i Windsor i tre dagar. Förutom att lära känna de svenska deltagarna bättre hade vi även möjligheten att träffa pilgrimer från Venezuela, USA och Kanada och tilsammans med dem utförde vi olika former av sociala arbeten, t.ex. tvättade vi vissa bilar medan andra byggde hus. När vi skulle lämna Windsor var det visserligen sorgligt , men nu kände man verkligen att något stort var på g.Vi var ju på väg mot själva Toronto, hela vår resas egentliga mål!Så plötsligt var vi framme och invigningsceremonin med påven hade börjat! Påven uppmuntrade oss som ung kristna våga vara just jordens salt och världens ljus. Han sade också: ”Ungdomar från alla kontinenter: var inte rädda att vara det nya milleniets helgon” ! Stärkta och rörda av påvens vackra ord började så Världsungdomsdagarna! Den kristna gemenskapen märktes omedelbart en underbar stämning där trötta pilgrimer pratade med varandra, bad med varandra, log mot varandra, brydde sig…! Det var fantastiskt!
Vi kristna är få här i Sverige. Just därför är det extra angeläget att man som svensk ungdom får möjlighet att delta i en världsungdomsdag och på sätt få se att vi faktiskt inte är så ensamma som vi ibland tror!
Vi som hade den enorma turen att få åka på årets Världsungdomsdagar har verkligen fått chansen att göra ett ordentligt ”break” i våra liv och börja om från början.Vi har fått inandas den helige Ande och Han har gett oss otroligt mycket nåd! Någonstans i vår packning har vi alla fört med oss en objuden gäst: ansvaret. Vår uppgift är att sprida det glada budskapet, Kristi budskap, till våra församlingar, för som biskop Anders sa:
”Ni reser inte till Toronto bara för er egen skull utan även för de andras, de som inte kunde komma med, de som var för gamla, för unga, för fattiga. En pilgrimsresa gör man aldrig för sin egen skull utan alltid med och för Kyrkan och för världens frälsning.”

När ungdomarna blev gamla nog för att lämna ön för studier på fastlandet följde engagemanget för kyrkan med och de arrangerade flera läger på Gotland för ungdomar från fastlandet.
Ett läger som 2 GLUck-medlemmar ledde var för 17 ungdomar från Sydafrika som under några veckor var i Sverige ingående i ett projekt för integrering av färgade och vita. Under en vecka var de på Gotland och bodde på Eskes i diakonens hus. Dessa ungdomar hade aldrig umgåtts eller ens pratat med någon utanför sin etniska grupp och nu fick de dela rum och umgås hela dagarna. På det hela taget gick veckan ganska bra när de lärde känna varandra bättre och misstänksamheten lade sig.

Så småningom engagerade sig en del av ungdomarna i SUK-Sveriges unga katoliker, där de snart satt i styrelsen och även flera blev ordförande. Genom sitt engagemang i SUK kom även några av våra ungdomar att bli ledare för ungdomsgrupper som for till Världsungdomsdagarna i Paris 1997 och Rom 2000. Vid dessa mässor fick de möta påve Johannes Paulus II och ta emot kommunion av honom.

När denna första grupp av gluckare lämnade ön för studier så hade några nya ungdomar nått rätt ålder för att föra GLUcK-andan vidare in i 2000-talet, och man fortsatte med resor till olika event på fastlandet såsom stiftsungdomsdagar och ute i Europa deltog man i världsungdomsdagarna i Köln 2005, Madrid 2011, och Krakow 2016. I samband med världsungdomsdagen i Köln 2005 intervjuvades Halszka Onoszko av en gotlandstidning när hon återvände. Hon sa: ”Under världsungdomsdagarna får man lära sig att praktisera sin tro. Tron innnebär inte bara att sitta i kyrkan utan man måste också applicera den på vardagen”. Men även traditionen med egna läger fortsatte på Eskes.

17 maj 2003 åkte gotländska medlemmar från församlingen, varav barnen var i majoritet, på en vallfärd till Stockholm. Anledningen var att Stockholms katolska stift firade 50- årsjubileum. De gotländska församlingsmedlemmarna intog domkyrkan iförda sina vita tröjor med församlingens sigill med lammet och för stockholmarna den alldeles obegripliga underskriften Låt os bäää!

De flesta av de tidigare GLUcK-medlemarna är kvar i kyrkan och är mycket goda vänner och träffas när de kan, trots att de är spridda ut över Sverige.

Församlingskvällar

Under många år hade församlingen församlingskvällar första fredagen i månaden under höst och vår. Vid dessa möten hade vi ofta ett tema att samtala om som någon i församlingen förberett. Familjen Onoszko var mycket aktiva under många år liksom Birgitta Bane, men även andra församlingsmedlemmar bidrog till dessa

Fester

Under 1980-talet utsågs en festkommitté, som ansvarade för de olika fester som firades i församlingen, men så småningom togs ansvaret över av kyrkorådet där någon eller några åtog sig att ansvara. Väldigt ofta låg detta ansvar på Harriet Westerlund och diakonen.

Varje år hade vi kring den 6 december en S:t Nicolaus fest för barn och vuxna. Församlingen fick då träffa inte bara S:t Nicolaus utan även Ruprecht som inte var överens med S:t Nicolaus om att alla barn och vuxna varit snälla under hela året. Han läste ur sin bok allt bus som skett under året och en gång blev ett barn så arg över allt som sades om honom att han struntade i godispåsen som S:t Nicolaus ville ge honom!

Efter juldagarna den 27 december hade församlingen en julfest som i början hölls på Gamla Residenset i Visby men sedan vi fått församlingshuset var vi där. Flera år spelade församlingens arkitekt Per Erik Nilsson marionettteater för barnen, vilket var mycket uppskattat.

I samband med mässan vid denna julfest spelade barn och ungdomar från församlingen ett julspel som oftast varit skapat av Lisa Östborn. Ett år var Biskop Hubertus på besök hos oss och han blev djupt tagen av barnens spel. Lisa Östborn var en duktig regissör och utbildade sig senare till skådespelare.

Vårens undervisning brukade avslutas med en fest i Harriet Westerlunds hus på Högklint. Här var det tipspromenad och grillad korv som gällde för både barn och föräldrar. Andra årliga traditionella fester var karnevalfest, påsknattsfest, patronatsdagsfirande med procession genom Visby. Vissa år hade vi också rosenkransfest i samband med Heliga Birgitta firande.

Studiecirklar/ kurser

Studiecirklar om Evangelierna och Kyrkan under 1983-85.

1990 hade Mattias Östborn studiecirklar om tidegärden och det nya breviariet. Under samma tid ledde Ingun Pernler studiecirkel om kommande söndagens texter.

1991 höll Erland Olson en uppskattad studie- och samtalcirkel med utgångspunkt från 2.a Vatikankonciliets dekret om Kyrkan.

Under året 1992 studerades 2:a vatikankonciliets konstitution om ”GudsOrd” och ”Om uppenbarelsen”.

Hösten 1993 samlades deltagare från församlingen till ett antal offentliga temakvällar. Fader Sven-Erik Pernler inledde ”om den medeltida mässan”, för att sedan ha en kväll om” katolska kyrkan i dagens värld”. Därefter talade biskop William Kenney CP kring ”den katolska socialläran” och Karl-Erik Svartberg ordförande för Caritas Sverige om ”internationell hjälpverksamhet”.
28 oktober hölls ett rundbordssamtal kring ”katolik i vården”. Samtalsdeltagare var Astrid Wretmark, Birgitta Bane, Georg Tordai, Zoltan Varga och Harriet Westerlund.

Mellan åren 1997-1999 hade vi studiekvällar inför jubelåret 2000.

2000 startades en bibelstudiecirkel. Som kursbok användes Wilfrid Stinissens, ”Ordet är dig nära.”Ledare var fader Sven-Erik Pernler.

I samband med utgivandet av den nya bibelöversättningen år 2000 hölls
28 -29 november och 2 december år 2000 en föreläsningsserie om ”Medeltida bild möter nutida tolkning”, ”Att översätta helig text” samt ”Medeltida svensk bibelöversättning och nutida”. Medverkande var fader Sven-Erik Pernler, Mattias Östborn och Thomas Ekelöf från vår församling samt Gunnel Vallqvist, Sven Åkerheden och Erik Haglund.

2002 hölls en studiecirkel om helgonens plats och roll i gotländska kyrkorum och i öns kyrkoliv under historiens gång. Ledare var fader Sven-Erik Pernler.
Under 2002 hade vi också samtalskvällar om den katolska katekesen. Ledare Harriet Westerlund.

Under flera år på 2000-talet hade Mattias Östborn kurs i liturgisk latin.

Under många år fram till 2017 hade församlingen en studiecirkel med cirka 10 deltagare som samlades ca var tredje vecka och ofta utgick från någon bok. Sammankallande och drivande var Harriet Westerlund.
Som exempel studerade man följande:

2006 ”Mod att mogna” av Gered W Huges.

2010 F. Anders Piltz bok ”Adam var är du? Om människans hemkomst till sig själv”.

2011 Wilfrid Stinissen/Göran Skytte ”Ansikte mot ansikte” och Joseph Ratzingers ”Från dopet i Jordan till Kristi förklaring”.

2013 Wilfrid Stinissen ” Det nya vinet: om Andens frukter.

2015 ”Angelus och Jesusbönen”,

2017 ”Doften av rykande vekar” reformationen ur folkets perspektiv av Fredrik Heiding SJ och Magnus Nyman (red.)

Caritativa projekt

Farm of the Child
Inte långt efter kyrkans invigning fick vi besök av en ung amerikan från New York som var på cykelfärd genom Europa och nu kom till oss efter att ha cyklat till Nordkap. Hans namn var Vincent Pescatore och arbetade tillsammans med några franciskaner i New York på ett skydd för ungdomar som kommit snett här i livet. Det handlade om kriminalitet, droger och prostitution eller ungdomar som om av någon anledning rymt hemifrån och riskerade att råka illa ut.
Han funderade på att studera till präst men var inte säker på sin prästkallelse, därav sin rundresa i Europa. Många i församlingen fascinerades av honom, eftersom han hade en aura som drog människor till sig.
När han återkom till USA var han ändå inte säker på sin prästkallelse varför han beslöt att åka till Guatemala för att arbeta på ett barnhem drivet av fransiskanska nunnor. Det var här han insåg, att hans kallelse var att hjälpa alla dessa fattiga, hemlösa, övergivna barn som han mötte i norra delen av landet kallat Peten. Vincent skriver följande: ”Santiago är en liten pojke som vi vill hjälpa. Han är sex år gammal men väger bara 15 kilo. Hans mage är uppsvullen, full av parasiter. Svarta utslag med vätskande blåsor täcker hans svullna ben. Hans hår, fullt med löss, faller ner över hans tomma ögon. Inga ord, bara ett smärtfyllt svagt och tomt skrik.”
Tillsammans med en vän startade han ett barnhem i Peten ute i djungeln i ett närmast laglöst land. Här fanns inte bara övergivna barn utan också stora oljefyndigheter och ädelskogar vars exploatering skedde hänsynslöst. Dessutom var denna del av Guatemala behärskat av en marxistisk gerilla som bekämpade regeringen sedan flera år och först upphörde i slutet av 1990-talet.
Vincent träffade också i Guatemala sin blivande hustru Zulena som kom från huvudstaden. Tillsammans kom de att få 5 barn och många extra barn via barnhemmet, som växte stadigt under deras ledning. De röjde skog, odlade upp jorden och byggde hyddor. Här växte fram under början av 1990-talet skola, kapell och sjukvårdsklinik. Många medarbetare både kyrkfolk och volontärer knöts till projektet som fick namnet The Farm of the Child. Allt bekostades med gåvor.
Allt eftersom arbetet växte föddes också planer på att starta ett motsvarande projekt i Honduras. Detta gjordes och Vincent och hans medarbetare flög med ett mindre plan mellan de båda barnhemmen.
I fastan 1996 fick vi så det fruktansvärda beskedet att Vincent och flera av hans medarbetare omkommit i en flygkrash. Han efterlämnade sin hustru Zulena, 5 barn och en stor mängd medarbetare samt alla dessa barn på barnhemmen!
Zulena tog då över ledningen för barnhemmen men efter en tid beslöt hon att överlämna barnhemmet i Guatemala till fransiskanerna och koncentrera sitt arbete på barnhemmet i Honduras. Där har hon alltsedan dess arbetat för att ge övergivna barn en chans i livet och ännu 25 år senare sitter hon i den styrelse som leder arbetet.
Genom att vissa i församlingen hållit kontakt med först Vincent personligen och sedan med barnhemmet har vi fått följa arbetet med att skapa denna oas för alla dessa övergivna barn.
1987 startade insamlingen för att stödja Farm of the Child vilken pågår alltjämt.

Caritas Gotland
3 maj 1992 bildades Caritas Gotland men redan 1990 hade församlingen ett eget konto för caritasarbete. Till ordförande valdes Hans Peter Larsson/Stülten.
Caritas Gotlands hade som sin huvuduppgift att hjälpa flyktingar och asylsökande både med deras materiella behov såsom kläder mm, men också sociala behov såsom kontakter med myndigheter och släktingar både utomlands och i Sverige. Under åren 1989-1992 samt 2002-2003 fanns det tidvis flyktingsförläggningar på olika ställen på ön. Gustavsvik, Slite semesterby, Hotel Solhem och Kneippbyn var några av dem. De flyende kom mestadels i början från Saddam Husseins Irak via Ryssland med små båtar över Östersjön från Balticum. Många av dem var assyrier och kristna och sökte sig till oss för att få tacka Gud för sin räddning. Genom vår Caritas grupp kunde vi bistå dem med kläder och stöd.
Men vi hade också flyktingar från emånga andra delar av världen såsom Mellanöstern, Afrika, och Latinamerika (mestadels från Chile). De var mycket noga med att få bekräftat att det var en katolsk kyrka och vi hämtade många till söndagsmässan med buss från Slite och Gustavsvik.
Under 1991-1992 kom det huvudsakligen flyktingar från Jugoslavienkriget, vilka några av oss fortfarande har kontakt med.
Hösten 1993 hade vi öppet hus- verksamhet en gång i veckan för för flyktingar och fastboende. Avsikten var att ge de asylsökande möjlighet att lära sig lite svenska samt få kontakter med fastboende.

1996 hade behovet av det lokala Caritasarbetet bland flyktingar upphört varför Caritas Gotlands verksamhet minimerades men skulle fortsätta i mindre formell form.
Så småningom lades Caritas Gotland ned och församlingen behöll endast Caritas kontot varifrån behövande kunde få temporära penningstöd.

Rumsuthyrning

De tre rum på översta våningen i församlingshemmet gjordes under våren 1986 i ordning för gymnasister som hade lång resväg till skolan. 3 pojkar från församlingen var våra första hyresgäster.

Uthyrningen till gymnasieungdomarna pågick några år men tyvärr skötte inte alla sig och grannar började klaga på att församlingshemmet blivit en samlingsplats för många ungdomar, där festandet ibland urartade. Kyrkorådet beslöt att upphöra med denna typ av uthyrning och endast hyra ut för kortare vistelser.

1990 tog ett hotell över uthyrningen och när de avböjde vidare engagemang 1992 tog medlemmar i församlingen över ansvaret för uthyrningen. Detta fortgick fram till 2017 års stora ombyggnad av församlingshemmet. Det arbete, som många olika personer från församlingen under årens lopp lagt ner på uthyrningen, medförde en relativt stadig inkomst för församlingen vilken hjälpte upp församlingens ekonomi väsentligt. Församlingen är skyldig alla dessa ”hjälpare” ett stort tack.

Ekonomi

Ekonomin för församlingen var inte särskilt stark under åren 1982- 2002. Församlingen fick ett mindre bidrag från staten genom SST, vilket täckte en prästlön som t.ex. 1993 uppgick till 21000 kr inklusive skatt per år! Däremot var församlingen tvungen att betala de sociala avgifterna samt prästens resekostnader av egna medel. Som man förstår var församlingens ekonomi i huvudsak hänvisad till medlemmarnas generositet.

I församlingsbladen från denna tid vädjar man ideligen om att medlemmarna skall betala sin ”kyrkoskatt”, som biskopen föreskrev skulle vara 1 % av den beskattningsbara inkomsten.Tyvärr var dessa inkomster små. Däremot fick församlingen rikligt i kollekt och många gåvor inte minst från icke katoliker som var vänner till församlingen och dess ledning. Sedan vi fått församlingshuset hade vi även en god inkomst av uthyrning av rum.Allt detta innebar dock att utgifterna måste hållas nere och ideella insatser var av stor betydelse. Som ett exempel kan nämnas att inkomsterna 1989 var 115.572:- Då skulle vi betala resekostnader och sociala avgifter för prästen samt halva resekostnaden för diakonen under hans utbildning förutom löpande kostnader för fastigheterna och upprätthållandet av gudstjänster.

1990 fick församlingen en stor donation av aktier från en anonym givare vilket kom att förbättra församlingens ekonomi avsevärt. Avkastningen av donationen skulle först och främst underlätta att gudstjänst kunde firas varje dag i kyrkan. Därmed kunde pengar så småningom frigöras för att göra en del underhåll som församlingens fastigheter krävde.

Katolska kyrkan fick möjlighet att ta upp kyrkoavgiften på 1% av medlemmarnas beskattningsbara inkomster via skattsedeln första gången år 2002. Detta innebar att församlingen först nu fick en stabil ekonomi vilket gav möjlighet till att utföra nödvändiga investeringar och ge bidrag, som vi tidigare nödgats avslå.

Ekumenik

Församlingen deltog i Kyrkornas Radiokommitté där ”Kyrksöndag” en gång i månaden sändes i Radio Gotland från 1985 till långt in på 1990-talet. Man gjorde också ett antal radioandakter som vår diakon så småningom fick ta ansvar för.
1998 hade Visby Missionsförsamling och vår församling tre överläggningar kring det samtalsmaterial som den officiella samtalsgruppen mellan Svenska Missionsförbundet och Stockholms katolska stift utarbetat. Här diskuterades frågorna utifrån de lokala erfarenheterna. Allt fördes i god anda och var lärorikt för båda parter.

Den 23 oktober 1999 hade svenska kyrkan och vi en temadag kring”Sökande efter helighet” i Visborgskyrkan, Föreläsningarna, som hölls av Astrid Andersson Wretmark och fader Sven -Erik Pernler, var ”Möte med Assisi i spåren av av Franciskus och Clara” och ”Franciskanernas 300 år på Gotland”.
Den 25 oktober 1999 höll Ann-Christine och Willy Ullman ”en kväll om moder Teresa” i Visby domkyrkas församlingshus.

Ekumenisk bönevecka
Redan den 10 januari 1938 gjorde pater R .P. Von Styp en pålysning i vårt dåvarande kapell vid Kilgränd: Från och med den 18 januari till den 25 januari äro bönedagarna för kristenhetens återförrenande i tron. Låt oss bedja att Jesu bön till Fadern snart må uppfyllas: ”Helige Fader! Jag beder, att de alla skola vara ett såsom vi är ett, för att världen skall tro, att du har sänt mig!”
Denna målsättning är alltjämt densamma och församlingen har deltagit genom åren i den ekumeniska böneveckan varje år på många olika sätt.

1998 hade vi tillsammans en böneskola som en vägledning in i olika bönetraditioner och dessas skattkammare. Rent praktiskt gick det till så att de olika kyrkorna hade en kväll var i veckan där man bad enligt den kyrkans tradition. De medverkande kyrkorna var Svenska kyrkan, Baptistkyrkan, Metodistkyrkan, Missionskyrkan samt vi.
1999 hade böneveckan i Visby temat ”Gud skall bo ibland sitt folk” och fader Sven-Erik Pernler talade om ”Kristi kyrka -enhetens och tidlöshetens mysterium”. I Klintehamn var medansvariga i böneveckan diakon Birger Andersson och Erland Olson.

Bibelstudium
Under många år har bibelstudier skett under olika personers ledning. Harriet Westerlund och Erland Olson samt kyrkoherdarna och diakonen har varit mest frekventa.

Gotlands Kristna Råd bildades 1999.
Bönevecka för kristen enhet var en av uppgifterna de arbetade med.
2011 var diakonen Birger Andersson ordförande.

Visby Ekumeniska råd (VER)
7 oktober 1999 talade biskop Anders Arborelius, vars ämne var ”Andlig mognad,”i Visby domkyrkas församlingshus. Han var inbjuden av VER.
2 maj 2000 höll f.Sven-Erik Pernler ett inledande föredrag om ”Att studera sig till andlig växt och mognad-är det möjligt”. Detta var inledningen på en serie inom VER under rubriken ”Ekumenik i praktik”med särskild inriktning på den lokala ekumeniken.
Världsböndagen var en av deras uppgifter.
VER lades ner 2011 då flera deltagare ansåg att Gotlands Kristna Råds och VER:s uppgifter var ungefär likaartade.

Klintehamns Ekumeniska råd
Från sommaren 1994 firades ordets liturgi och kommunion av diakonen varje onsdagkväll i Hamnkyrkan i Klintehamn. Denna kyrka var ursprungligen en metodistkyrka som nu tillhörde Klinte församling och som med stor genorisitet utlånades till oss.
Diakon Birger Andersson höll fram till år 2000 regelbundet gudstjänster i Hamnkyrkan samt på ålderdomshemmet i Klintehamn.
Klintehamns ekumeniska råd där diakon Birger Andersson och Erland Olson var församlingens reprsentanter lades ner år 2000.

Ekumeniskt Forum
Diakon Birger Andersson var ordförande 1989.

SKS Eva Tordai var vår representant.

Bibeltelefonen representerades av Katarzyna Malachowska (1998)
Lades ner år 2000.

Bokcaféet Porten 1985- Här var Eva Tordai, Astrid Andersson, Jan Offermanns, Birgitta Jansson representanter i styrelsen och medarbetare.

Ekumenisk bönegrupp (Waltraud Geiser-Hedström)

S.t Lukasstiftelsen på Gotland . Georg Tordai var ordförande och vår representant.
11-13 september 1998 ägde S:t Lukas rikskonferens med ca 100-150 deltagare rum på Gotland. Vår församling mötte några av konferensens deltagare kring ett samtal om”Att mötas med alla sinnen-om gudstjänstens många språk och människors många möjliheter.”

Visby flykting-och invandrarkommitté.

Detta bildades 1989 då det var många flyktingar i olika läger på ön. Flyktingarna kom i huvudsak från Libanon, Afrika samt Latinamerika, men även enstaka familjer kom från Östeuropa och Kina. Man sökte finna kontaktfamiljer och på Adelsgatan 31 hade man ett internationellt ekumeniskt musikcafe kallat Cafe Regnbågen, tänkt som en träffpunkt för invandrare, flyktingar och svenskar. Vår representant där var Mattias Andersson.

Almedalsmöte

Det årliga ekumeniska almedalsmötet hölls den 16 augusti 1998 då vi var arrangör för första gången.

Långfredagsvandring

Via Dolorosa långfredagsvandring: det medeltida Visby påminner i många avseenden om Jerusalem och i Visby har Via Dolororosa återuppstått i vår tid. Varje Långfredag går en procession från platsen för det medeltida rådhuset vid Stora Torget under psalmsång, erinran och bön genom smala gator och gränder ut till Galgberget, avrättningsplatsen. Påsken 1994 blev denna vandring för första gången ekumenisk. Så har den länge varit i Jerusalem och så har den förblivit i Visby alltsedan 1994!

Gåvor

Vår kyrka kunde vi bygga 1982 tack vare en donation av anonyma donatorer.
Vårt församlingshem inköptes 1986 tack vare samma anonyma donatorer som gett oss möjlighet att bygga kyrkan.

Altartavla målad och donerad av Gisela Trapp fanns i det gamla kapellet och sattes upp i vår församlingssal 1986 då den inte ansågs lämplig i kyrkan.

Err Mariaaltare gavs till församlingen vid invigningen av kapellet i Kilgränd av biskop Müller 1937.

Korsvägsbilder av Helena Nyblom1903-1947. Hon var äldsta dotter rill konstnärsparet Olga och Lennart Nyblom. Efter fullgjord skolgång ägnade hon sig helt åt konsten. Studier i Kunstgewärbeschule gick i konsthantverkets tecken som sedan fullföljdes i villan på Storängen där emalj på koppar brändes i specialugn vid 2000 graderÄven vackra glasföremål av alla slag skapades. I dagens läge är Helena Nyblom -glasen eftersökta och hon är även representerad i Nationalmuseum.
Konstnären är även känd i kyrkliga sammanhang med korsvägens 14 stationer i koppar och emalj som hon gjorde i flera versioner.
Vår korsväg som är en gåva från Marie Bebådelse församling i Stockholm till kapellet i Kilgränd, togs med till vår kyrka.

Kalk från 1920-talet var en gåva av biskop Hubertus Brandenburg vid kyrkans invigning.

Skrudarna med ”gotländska” emblem är tillverkade i München och skänkta till kyrkan av våra donatorer till kyrkans invigning.

Äldre grön skrud är skänkt av fadderförsamlingen S:ta Elisabeth i Osnabrück. Övriga mässhakar härstammar från S:t Eriks domkyrka och från Marie Bebådelse kyrka i Stockholm.

Julkrubba fick vi från bokhandeln vid Marie Bebådelsekyrkan genom pater Jean Dureau 1983-84.

Pingisbord (1987 ) Skänktes så småningom vidare till DBF (Demokrati för Barn).

1989 erhåller församlingen en gåva på ca 1000000kr i aktier av en donator som önskade vara anonym. Avkastningen skulle gå till församlingen för att säkerställa att gudstjänst kunde firas i framtiden. Tyvärr sjönk aktierna snabbt i värde men genom försäljning och omplacering lyckades församlingen rädda gåvans värde till hälften. Under årens lopp kom den att stiga till gåvans ursprungliga värde.

Kerstin Hallrot skänkte en stor målning på 1990-talet till församlingen för att hängas i dess expedition för att ge inspiration till präster och diakon när de undervisade eller skrev på predikan.

Genom framlidne komministern i Vamlingbo Thure Lundins testamente erhöll församlingen 1992 en mängd möbler, prydnadsföremål samt böcker. En del av detta kunde fylla församlingens behov medan övrigt försåldes.

1992 fick församlingen en anonym donation på 10000:- att användas för flyktingarbete.

1992 fick församlingen en triptyk med Maria som sattes upp i församlingssalen. Den var en gåva av Carin Adamek.

1994 fick församlingen medel från stiftelsen ”Zelma och OscarWallins minne” vilket gjorde att församlingen kunde anskaffa folkmissalen på flera olika språk.

1996 fick församlingen en gåva av vår fadderförsamling St:a Elisabeth i Osnabrück på 1329 DM. Församlingen var biskop Hubertus hemförsamling.

På 1990-talet fick församlingen den Mariaskulptur som nu finns i kyrkan. Den kommer från den katolska församlingen i Eskilstuna. Dess kyrkoherde frågade fader Sven-Erik Pernler vid ett besök i Visby om vi inte ville ha en Mariaskulptur som gick mer i stil med krucifixet än gipsmadonnan gjorde. Fader Sven-Erik tackade ja efter att ha sett den och förde därefter Maria hem till oss med allmänna färdmedel hjälpligt insvept i en filt. Det var många nyfikna blickar under den resan!

1996 fick församlingen en tavla målad av Stig Ahlyr i gåva av hans änka Cristine Ahlyr, församlingsmedlem och bosatt på Fårö, där det under en tid fanns ett museum över Stig Ahlyr.

2000 3 juli erbjöd sig prosten Åke Wiberg att donera en stor frimärkssamling med frimärken från Vatikanen till församlingen. Denna frimärkssamling, som var tämligen unik enär den var i enskild ägo, mottogs med stor glädje och stolthet. Församlingen åtog sig att ta emot den efter Åke Wibergs bortgång och ej försälja den inom tre år. Vid senare eventuell försäljning skulle pengarna gå till välgörenhet.

16 augusti 2002 fick församlingen en skulptur föreställande Veronicas svetteduk. Skulpturen är förmodligen tillverkad i det katolska Österrike på 1600-talet enligt f. landsarkivarien Gunnar Svahnström. Den är en gåva från Eva och Hans Nystedt och har tillhört Olle Nystedt, pastor primarius i Svenska Kyrkan i Stockholm.

2004 överlämnade Peter Wingquist 2 par altarljusstakar som gåva till församlingen.

2004 överlämnade fam. Ullman en vacker alba till församlingen.

2007 fick församlingen som gåva en tavla med Jesu-Hjärta motiv, vilken placerades i prästhuset.

2008 donerade Birgitta Jansson 25 000 kronor att användas till upprustning av köket i församlingshuset.
Hon har också skänkt kollektkorgar som vi använder varje söndag. De skaffade hon under den tid hon arbetade som lärare i Mozambique.

Mattias Östborn och Peter Wingquist har skänkt ett piano till församlingshemmet.

Anna och Johan Arvidsson har donerat tre dalmatikor i liturgiska färger till församlingen.

Eugenijus Budrys överlämnade en emaljmålning som hängde på väggen bakom orgeln fram till kyrkans restaurering 2017.

Församlingsmedlemmar som aktivt medverkat i församlingens liv

Carin Adamek var född katolik med irländsk bakgrund och varit gift med en advokat från Polen. Hon var änka och pensionär när hon flyttade från Stockholm till Gotland. Eftersom hon var polsktalande tog hon på det tidiga1980-talet hand om de polska familjer som kommit som flyktingar före berlinmurens fall och undervisade dem i svenska. Hon var en frisk fläkt i församlingen!!
Vid 75 års ålder gifte hon sig med Lennart Westling i vår kyrka och de flyttade till Frankrike, men de kom hem varje sommar till hennes sommarställe på Fårö.

Astrid Andersson togs upp i katolska kyrkans fulla gemenskap tillsammans med maken Birger och deras barn 1984 och har aktivt deltagit i församlingen liv sedan dess. Hon har suttit i kyrkoråd i många år och varit församlingens kassör från 1995-2016. Hon mottog kyrkans medalj Ora et Labora år 2013.

Anna och Johan Arvidsson har båda tagit hand om väsentliga uppgifter i församlingen. Anna deltar fortfarande i barnundervisningen samt sjunger ofta i mässorna. Johan har bl.a haft ansvar för undervisning, uthyrningsverksamheten samt varit församlingens IT-ansvarig i många år. Båda har suttit i kyrkorådet.

Birgitta Bane Löthgård var aktiv medlem i församlingen, satt i kyrkorådet samt tog hand om rumsuthyrningen i församlingshuset, städade kyrka och församlingshus och skötte trädgården en tid.

Gunhild och Ingemar Bergmar upptogs i katolska kyrkans fulla gemenskap midsommarafton 1991. Hon var en högt begåvad kvinna och uppskattades mycket i vår församling. F. Sven-Erik Pernler skriver i samband med hennes utgivande av diktsamlingen ”Bukett utan prästkrage” följande: Hon är pilgrimen och nomaden, men också den strokedrabbade, Marias skötebarn. Hennes spiritualitet är en gång franciskansk och karmelitisk i en fruktbar symbios. Han fortsätter: Diktsamlingen röjer en beläsenhet av det i vår tid ovanligare slaget därtill ett konsthistoriskt intresse som kommit att avsätta tydliga spår.

Per Beskow var religions-och kyrkohistoriker och författare. Han upptogs i katolska kyrkans fulla gemenskap 1961. Efter pensioneringen bosatte han sig så småningom i Visby och kom då att tillhöra vår församling. Han bidrog med sitt skarpa intellekt till spännande teologiska diskussioner och föredrag i församlingen. Han avled 2016 vid 89 års ålder.

Sam Björk har suttit i vårt kyrkoråd och tagit aktiv del i församlingen under många år och gör så alltjämt.

Tuulikki Borgman tog förtjänsfullt hand om trädgården under flera år liksom var Caritasombud under en tid. Hon ansvarade även under en tid för städning av kyrkan och församlingshuset.

Eugenijus Budrys född 1925 i Litauen kom till Sverige efter att suttit i tyska arbetsläger, först i Litauen och sedan i Norge varifrån han lyckades fly 1944 och kom efter en tid till Sverige. Här arbetade han först som skogsarbetare innan han antogs vid Isaac Grünewalds målarskola i Stockholm Hans far mördades i Stuthof, ett tyskt koncentrationsläger i Polen och hans mor skickades till Sibirien. Han blev konstnär och kom 1959 att bosätta sig på gården Fie i Lau socken på Gotland med sin hustru Elisabeth Strokirk, även hon konstnär, och 2 döttrar. Hans emaljmålning pryder tabernaklet i vår kyrka. Den liknar ingenting annat han gjort och ändå är det en spegling av hans eget hjärta. Av hans tro. Av hans förhoppningar och drömmar. Hans vision av hur himmel och jord går ihop. Hans övertygelse om att hela tillvaron har en gudomlig drivkraft, samtidigt som den uppehålls av en levande, kännande, samt mänsklig Gud.
Tillsammans med Jonas Paujauis arbetade han i det fördolda enträget för sitt lands befrielse från Sovjetunionen .
Nils Hammarström beskriver i sin bok ”Skisser och Ord”1975 Eugenijus Budrys så här: ”Som en vinddriven fågel från det krigshärjade Balticum kom Eugenijus Budrys till ön. Med sitt blixtrande temperament blev han snabbt upptagen bland konstnärerna. Hans märkvärdiga vandringar innan han nådde gården i Lau fängslade oss alla och hans våldsamma färgexplositioner på dukar och pannåer var omskakande och befriande. Som god katolik hade han värderingar och uppfattningar som var främmande för de avkristnade konstnärerna.” Familjen Budrys hem var alltid öppet för alla vänner och där utspelades många långa diskussioner under sena nätter med vin och mat!
Eugenijus hustru Elisabeth dog 1982 och ligger begravd i Lau medan Eugenijus, som avled 2007, vilar enligt egen önskan bredvid sin mor i Litauen.

Lazaros Caballero verkade som vår vaktmästare och allt i allo under åren 2011-2012. Tyvärr flyttade han sedan till fastlandet.

Elvira Cramer var född 1910 och uppvuxen i Mexico. Till Gotland kom hon genom giftermål. Hon var länge församlingens äldsta medlem. Tyvärr omkom hon genom en brand i sitt hem straxt efter sin 90-årsdag.

Lars Edlund var kompositör och musiker. Han skrev en mässa vilken vi ofta sjöng samt många psalmer. Han var vår kantor under 1980-talet och inledde den tradition som Mattias Östborn fullföljde, att sjunga gregorianskt i mässan, vilket väckte stor uppmärksamhet i kyrkliga kretsar. Under församlingens första år satt han i kyrkorådet. Han kom senare att flytta till Uppsala. Han avled 2014 och vilar i Lau.

Thomas Ekelöf var mycket aktiv i kyrkan och åtog sig många olika uppgifter i församlingen. Han bidrog vid gudstjänster med musik, ansvarade i flera år för uthyrning av rummen i församlingshuset, var kateket mm.

Hans Endrell togs upp i katolska kyrkans fulla gemenskap 6 december 1982. Han var församlingens kassör under flera år samt lektor och akolyt och firade ordets liturgi med kommunion i församlingen när så behövdes. Så småningom lämnade han katolska kyrkan för att återvända till svenska kyrkan.

Hans Gauerman var författare och levnadskonstnär, djupt troende katolik och församlingens sakristian och klockare fram till sin död 1995. Han var från Tysland men flyttade med sin familj till Lojsta ca 1970. Efter separation från sin hustru bodde han inne i Visby vid S:t Hansplan. Hans var mycket öppen med att han led av en psykisk sjukdom, som tidvis gjorde att han gled in i ångest och djupa depressioner. Trots detta så var han en stöttepelare i församlingslivetoch satt i församlingsrådet samt ryckte in när något behövdes tas hand om. Hans hem var alltid öppet för församlingens barn liksom hans egna. Som tradition berättade han varje år en ny julberättelse för sina barn, varav en återberättades av kh.Göran Degen i ett kyrkoblad 2007-2008.:
Den handlar om tre kungar som följde stjärnan som lyste upp deras väg till Betlehem. På vägen bodde en gammal häxa som var mycket girig efter allt vad guld hette. Hon kunde aldrig stilla sin hunger efter att utöka sitt guldförråd. Mången vandrare hade berövats sina ägodelar när de färdades genom den trakt som hon kallade sin egen. När kungarna kom dit hade det blivit mörkt och de beredde sig för att vila och sova en stund. En av kungarna satte sig ned och lutade sig mot ett träd. Han tog av sig sin guldkrona och lade den bredvid sig på marken. Så somnaade han. Nu såg häxan sin chans och smög sakta och ljudlöst fram. Hon nalkades kungens krona och var så gott som säker på att hon obemärkt skulle kunna stjäla den gyllene kronan. Men just när hon är framme och nästan fått kronan i sin hand, vaknar kungen och griper till sig kronan med en blixtsnabb rörelse. Häxan drar sig hastigt tillbaka mycket besviken och irriterad.
En kort tid senare upptäcker hon att samma kungar är på väg tillbaka. Liksom förra gången, då hon misslyckades med att stjäla kungens gyllene krona, har det börjat bli natt. Till sin stora glädje ser hon att kungarna på nytt gör sig beredda att vila och sova en stund. Och döm om hennes lustfyllda girighet när hon ser hur den ene kungen -precis som förra gången, sätter sig ner och lutar sig mot en trädstam. Han tar återigen av sig sin gyllene krona och lägger den bredvid sig på marken. Den giriga häxan kan inte hejda sig. Nu måste hon bara lyckas. Det finns ingen gräns för hennes begär efter denna fantastiskt vackra guldkrona som glänser i månens sken. Hon väntar ännu en liten extra stund för att vara säker på att kungen sover djupt. Så smyger hon ännu saktare och ännu mer ljudlöst än förra gången fram mot kungen,som tycks ha somnat riktigt djupt ochs sover tungt. Hon nalkas kungens gyllene krona. Den glänser ännu vackrare än hon ens hade kunnat föreställa sig. Eftersom hon smyger så sakta ser hon ännu tydligare att den gyllene kronan är smyckad med vackraste ädelstenar. Hon ser sig snabbt omkring för att vara helt viss om att även de andra kungarna sover. Nu nalkas hon kungens krona som ligger där på marken. Hon är så gott som säker på att hon obemärkt ska kunna stjäla den gyllene kronan.Men just när hon är framme och nästan får kronan i sin hand vaknar kungen och griper till sig kronan med en blixtsnabb rörelse.
Häxan blir helt vansinnig i sitt nederlag ännu en gång och skall just vända sig om för att försvinna lika snabbt som hon kom, men stelnar till och kan absolut inte fatta vad som händer. Något hon aldrig varit med om under sin nästan livslånga stöldkarriär sker nu. Just denna natt, när samma kungar som passerat förbi en kort tid innan med sina gyllene blänkande kronor, nu som då, stannat upp för att vila i den trakt som hon kallar sin egen.
Vad var det som hände och gör häxan helt förstummad?
Jo, kungen, som just med sin blixtsnabba rörelse hade gripit till sig sin krona som han lagt på marken bredvid sig, ger nu denna sin gyllene krona utsmyckad med glänsande ädelstenar till häxan och lägger den i hennes hand. Häxan blir som lamslagen och nästan förstenad av häpnad. Något sådant hade hon aldrig varit med om tidigare. Kungen tycks helt frivilligt ge henne det som hon är på väg att stjäla från honom. Men snabbt som blixten reser hon sig upp och springer så fort och långt bort hon bara kan. För tänk om kungen ångrar sig! Men efter denna händelse denna mörka natt får den giriga häxan aldrig riktigt frid i sin själ. En oförklarad fråga plågar henne ända tills hon dör.
Den fråga som den gamla häxan hela tiden ställer sig men aldrig får ett svar på är: Vad hade kungen sett i Betlehem?Vad hade han sett som förändrat honom så starkt så att han gav bort det dyrbaraste han ägde, sin gyllene kungakrona? Vem hade han mött som påverkat honom så fundamentalt?

Emilia Gustavsson kom som vuxen till Gotland från Polen i samband med giftermål. Hon var djupt troende och fanns i kyrkan praktiskt taget varje kväll. Jungfru Marias omsorg och förbön stod på många sätt i centrum för Emilias förhoppningar om att få möta en nådig Gud. Hon skötte både städning av kyrkan samt tog hand om prydandet av kyrkorummet så länge krafterna tillät det. Vackra blommor vid Maria gladde oss övriga kyrkobesökare. Hon avled den 24 maj 2014.

Kerstin Hallrot.
Genom sitt existensiella sökande kom hon att finna andlig gemenskap i vår församling under sina sista år i livet. Hon skänkte en stor målning till församlingen med motiveringen att tavlan skulle inspirera vid prästens och diakonens predikoskrivande. Tavlan kom därför att hängas på kyrkans expedition. Hon upptogs i katolska kyrkans fulla gemenskap 1990 och avled 1998.

Krister och Maria Håkansson med 5 barn har under lång tid varit aktiva i församlingen framför allt när det gäller undervisning av barn och det gäller fortfarande.

Birgitta Jansson har suttit i kyrkoråd samt varit vår pastoralrepresentant. Hon deltar aktivt i församlingen och med sina eminenta språkkunskaper, speciellt i franska, hjälper hon våra invandrade församlingsmedlemmar att komma in i samhället. Även präster ger hon svenskundervisning när så behövs.

Christina Johnnysdotter levde i flera avseenden ett stilla och tillbakadraget liv. Hon gav mycket tid till sig själv för att kunna växa och mogna som människa och därmed kunna vara andra till stöd och hjälp. Hon sökte Gud och ett liv tillsammans med honom. Broder Wilfrid Stinnissen blev hennes andlige ledare genom åren. Hon var en mystiker, en människa som ville få erfara Gud och kunna få meddela sina erfarenheter av Gud till andra som också sökte Gud. Exempelvis genom samtal och meditiation.
Christina upptogs i den katolska kyrkans fulla gemenskap i Visby 1997 men flyttade ganska snart till Dalarna där hon drev ett reträtthem. Så småningom återvände hon till Visby där hon blev en flitig kyrkobesökare samt höll i meditationsgrupper. Hon avled oväntat 23 september 2016.

Einar Kedja var konstnär och heraldiker som upptogs i katolska kyrkans fulla gemenskap 1941 och blev broder i fransiskanorden. Han bar en pilgrims medvetna önskan att försöka efterlikna Kristus genom själv bli en av det fattiga samtidigt som han var scouten som alltid var redo. Korgossen som ända in i sin ålderdom drömde om att få bli präst. Tertiaren som gärna lekte munk. Studenten som aldrig slutade studera. Han var en sökare och en mycket speciell man som berikade sin omgivning.

Lars Kruthof tar aktivt del i församlingslivet inte bara som ministrant utan även som guide för oss och våra besökare genom sina stora kunskaper om Gotland och dess historia.

Katarzyna Malachowska kom från Polen till oss under 1980-talet. Hon och hennes 5 döttrar kom att bli aktiva deltagare i församlingen. Katarzyna satt i kyrkorådet och barnen var entusiastiska deltagare i församlingens barn- och ungdomsverksamhet.

Christine Morris utnämndes till administratör i församlingen av biskopsämbetet 2017-2022 i samband med renoveringen och ombyggnaden av kyrkans fastigheter 2017-2019. Hon mottog kyrkans medalj Ora et Labora år 2020. Hon lämnade Gotland 2022.

Per Erik Nilsson, arkitekt SAR och kyrkans arkitekt. Vid en intervju i Gotlands Tidningar 1985 säger Per Erik följande om tillblivelsen av vår kyrka. Han vistades då nere i Frankrike i ett dominikanerkloster: ”´Jag levde där som munkarna med avbrott för bön, måltider och med arbete från tidiga morgonen till midnatt.- Att rita denna kyrka var ett verkligt komplicerat arbete. Kyrkan är existensiell . Det var helt annorlunda mot att rita Visborgskyrkan. Också så att Visborgskyrkan ligger intill en trafikled och att där ville man ha en kyrksal, församlingslokaler och undervisningslokaler. Katolska kyrkans omfång var givet. Men vi fick mer utrymme tack vare utgrävningarna. Vi kom ner ett par meter.
-In i Katolska kyrkan kan man bara gå en och en. Ensam kommer man in och Krist corpus hänger i samma nivå. Krucifixet står fritt ty på Golgata fanns inget stöd. Bordet som säd…´
Han går in i sin kyrka i sin beskrivning och i sin livsföring har han närmat sig den katolska tron. Som om detta rumsskapande också skapat om honom. Rummet som formar och skapelsen som vidgas. Den katolska liturgin med sitt ljus och sina hymner.”
Fader Sven-Erik säger i predikan vid begravningsmässan för Per Erik följande:”Per Erik var i mångt och mycket en känslomänniska. Men också en människa som ville bygga sitt liv på erfarenhet, beprövad erfarenhet, med utblickar långt utöver invanda gränser, med tankar kring årtusenden bakåt och framåt, fascinerad av musikens gränsöverskridande språk, och den gemenskap som kunde skapas av ett bord kring vilket människor samlades, och då inte enbart när han själv stod för det kulinariska. Han var en konstnär, en multikonstnär om ni så vill. Rikt begåvad ovh med många uttrycksmedel til sitt förfogande”.
Per Erik upptogs i den katolska kyrkans fulla gemenskap den 16 december 1990. Den 16 mars 2002 följde hans älskade hustru Siw efter. Per Erik har suttit i kyrkorådet samt varit kommunionsutdelare. Under flera år gladde han barnen med marionetteater på julfester. Han var också en utomordentlig pianist som bidrog till musikglädje i kyrkan. Även den senare utbyggnaden av kyrkan var han skapare av. Per Erik Nilsson avled 23 februari 2017.

Jan och Birgit Offermans kom till oss från Luleås församling år 2007, där de varit mycket aktiva. Detta innebar att vår församling fick två mycket kompetenta medlemmar som raskt deltog i många av församlingens aktiviteter. Jan, som pensionär, kom att ta hand om uthyrningen av rummen i församlingshemmet från 2010- 2016 utan någon ersättning alls, vilket raskt förbättrade vår ekonomi och han blev också vår representant i Bokcafeet Porten där han kom att bli ordförande. Birgit, som sjuksköterska på lasarettet, tog del av det sociala behoven i församlingen såsom besöka äldre och sjuka samt hjälpa till med insamlingar för vårt projekt”Farm of the Child”.
Jan avled i cancer 2020 och Birgit flyttade till Stockholm 2022.

Erland Olson var född i Visby 1921 Erland tillhörde de högkyrkliga inom svenska kyrkan med en klar dragning till katolska kyrkan och upptogs i katolska kyrkans fulla gemenskap straxt efter sin pensioneringe då han återvände till sin barndomsö. Han kom att ta aktiv del i församlingens liv. Han hade biskopens tillstånd att vara kommunionsutdelare och höll i studiecirklar samt undervisning av konfirmader. Han var en djupt troende och högt bildad person som skrev en hel del teologiska essäer av hög kvalitet, som han delgav församlingsmedlemmar men aldrig publicerade. På senare år ägnade han sig också med stort intresse åt haikudiktning. Han avled 27 oktober 2015.

Katarzyna och Maceij Onoszko med familj deltar aktivt fortfarande i församlingen. Maceij var församlingens kassör i flera år. De ordnade många församlingskvällar med olika samtalsteman, studiekvällar och satt i kyrkorådet samt startade familjeföreningen ”Pro Familia” i församlingen.

Joakim Oremek satt en tid i kyrkorådet och var vår obetalde vaktmästare och allt i allo. Han var en skicklig snickare, murare, elektriker mm. som kom till Gotland som flykting från Polen under 1980-talet. Han fick så småningom hit sina 4 döttrar som han blev ensamstående förälder för. Han var en trogen kyrkobesökare som lämnat spår efter sig för framtiden genom allt det arbete han utfört. Vid 57 års ålder år 2012 avled han i cancer.

Ingun Pernler, hustru till vår kyrkoherde Sven-Erik Pernler, togs upp i katolska kyrkans fulla gemenskap tillsammans med 2 av deras barn den 7 oktober 1982. Hon åtog sig många uppgifter såsom prydandet av kyrkan, städning, skötsel av tvätt samt vård av kyrkans textilier. Hon ledde även samtal om kommande helgs texter en kväll per vecka under en tid samt var ledamot i pastoralrådet i början av 1990-talet.

Jonas Paujaus föddes den 6 januari 1920 i byn Zubriaj i södra Litauen. Han utbildade sig till arkitekt samt, när kriget kom, gav sig in i den litauiska motståndsrörelsen. I början använde han sig av en studentkyrkokör som täckmantel och var med om att organisera motståndet både mot såväl den sovjetiska ockupationsmakten som den nazistiska. Han var med om att planera upproret mot Röda Armén 1941 som gav Litauen åtminstone en period av frihet. 1943 gick han med i Litauiska Fronten med ansvar för organisation och information.
I maj 1944 greps han av Gestapo och fördes till koncentrationslägret Stuthof i Polen. Trots mycket svåra förhållanden lyckades han överleva och kom 1945 via Tyskland och Danmark
till Sverige. Här arbetade han som arkitekt i Eskilstuna och Stockholm men flyttade 1970 till Gotland och Alskog där han köpt hus redan i början av 1960-talet, då naturen påminde honom om Litauen.
På Gotland arbetade han huvudsakligen för Gotlands Fornsal som modellbyggare. Han arbetade hemligt i hela sitt liv aktivt för att stödja motståndet mot den sovjetiska occupationsmakten och efter att Litauen blivit fritt kunde han framträda. I Litauen blev han en legend och för sitt arbete belönades han år 1999 genom att ur Litauens presidents hand erhålla”Litauiska Storfursten Gediminis tredje klassens orden” för personliga meriter i försvaret av Litauens frihet och oberoende. I både flera filmer och en bok har berättats om hans liv.
Han avled 80 år gammal den 4 september 2000 och begravningsgudstjänsten hölls i vår kyrka den 16 september medan gravsättningen med statsbegravning skedde i byn Kalvarija i södra Litauen.

Gunnar Ramstedt flyttade till Gotland 1998. Han tjänstgör ofta som kantor i mässan.

Carin och Lars-Erik Sojdelius är infödda gotlänningar som efter karriärer på fastlandet återkommit efter pensionering till Visby. Carin är född Gadd vilket innebär att hon var katolik från födelsen och tillhört S;t Nicolaus församling som var föregångare till vår nuvarande församling. De är flitiga församlingsmedlemmar och deltagit i kyrkoråd mm.

John Stenung var på 1980-talets första del kassör i församlingen samt satt i kyrkorådet. Han och familjen lämnade Gotland så småningom.

Hans-Peter och Lotte Stülten (Larsson) arbetade främst i vår församling med två saker, dels uthyrningen i församlingshuset, vilket de skötte förtjänstfullt i många år, och dels Caritas Gotland där de tog ansvar för församlingens arbete med flyktingar under många år. I början av 2000-talet flyttade de till fastlandet. Lotte avled 2020.

Helena Wangefelt Ström satt i kyrkorådet och var ofta då sekreterare. Flyttade så småningom till Uppsala för studier och arbete men är här på somrarna.
Rolf Ström gift med Helena. Han togs upp i kyrkans fulla gemenskap år 2020. När präst saknas leder han ordets liturgi med kommunion.

Eva och Georg Tordai . Georg representerade vår församling i Lucasstiftelsen samt satt i kyrkorådet vid flera tillfällen. Eva satt i styrelsen för bokcafeet Porten samt tidvis i kyrkorådet ochvar en tid församlingens pastoralrådsledamot. De var en aktiv del av vår församling som gärna åttog sig uppgifter till församlingens stöd. Georg avled den 26 oktober 2022.

Claudien Tuyisabe med hustru Jeannie kommer från Burundi varifrån de tvingats fly med barn och syskon. Familjen etablerade sig snabbt och blev mycket aktiva i församlingen. Familjen gladde oss ofta med sånger från sitt hemland i samband med mässor Jeanine deltog också i barnundervisningen.
Claudien och Jeanine skapade år 2010 en förening för integration som heter DBF ( Demokrati för barns framtid) som arbetar för integration av barn i Sverige samt stöd för föräldralösa barn i Burundi. Deras arbete för utsatta barn har uppmärksammats genom åren på många olika sätt både lokalt och nationellt.

Zoltan Varga var född i Ungern, men kom till Sverige via USA i samband med ungernrevolten 1956. Han var aktiv under kyrkans byggnadstid, satt i kyrkoråd samt var under många år församlingens revisor.

Harriet Westerlund


28 januari 1983 upptogs Harriet i den katolska kyrkans fulla gemenskap. Hon blev en eldsjäl i vår församling och tog på sig arbetet med barnundervisning, kyrkans inre prydande, ordna fester och kyrkkaffen samt leda studiecirklar. Hon hade också stiftets uppdrag att dela ut sjukkommunion och kommunion i församlingen. Hon var också mycket aktiv i Katolskt Forum, som hon var med om att starta.

Hon ledde grupper i barnundervisningen och verkade för att lärarna, kateketerna, fick fara på utbildning samt deltog som ledare i samtliga barnläger som vi hade.

Harriet studerade under lång tid vid universitet i Uppsala även på distans parallellt med sitt arbete som distiktsköterska. Hon var en av församlingens bäst utbildade teologer. År efter år byggde hon på sin teologiska kandidatexamen. Hon hade tveklöst kvaliteer för att kunna bli doktor i teologi men valde medvetet bort det eftersom hon ville ägna sitt liv åt att vara tillsammans med församlingen, inte minst dess barn och ungdomar. Hon var en utomordentlig skribent vilket man kunde ta del av i hennes inlägg i tidningar, där hon försvarade de mest utsatta i samhället. Hon mottog kyrkans medalj Ora et Labora år 2015. Harriet höll ett föredrag på en församlingsfest 6 april 2001 om Klosterlasse (jesuiten Laurentius Nicolai) 1576-1580, som hon skrev sin D-uppsats i idé- och lärdomshistoria om 2001. Efter en lång kamp mot cancer avled Harriet 15 januari 2019. Djupt saknad och sörjd av hela församlingen.

Peter Wingquist flyttade till Gotland 1998 och kom att snabbt bli församlingens sakristian och ministrant. Han har också under senare år tagit hand om många praktiska uppgifter i församlingen. Under 2000-talet när många fattiga romer kom till Gotland engagerade Peter sig djupt för dessa människor. Han inte bara deltog i hjälpen att finna husrum för dem utan hjälpte många av dem till arbeten. Alltjämt stöder han de romer som etablerat sig på ön samt de som återvänt till sin hembygd. Förutom sitt stora sociala engagement har han en fin sångröst, vilket uppskattats mycket vid mässor.

Einar Ytterberg var född i Visby där han tog studentexamen 1907. Han gjorde en diplomatisk karriär som attaché. Han verkade som konsul i många olika europeiska länder mellan åren 1917-1948. Efter kriget återvände han till Sverige för att tjänstgöra på utrikesdepartementet. På äldre dar bosatte han sig i Visby och avled 1970.

Mattias Östborn var vår kantor i församlingen i ca 35 år! Förutom kantor var Mattias gudstjänstledare när präst eller diakon saknades.Därmed hjälpte han till med att fullfölja löftet som gavs vid kyrkans invigning att daglig kommunion skulle upprätthållas i vår kyrka. Dessutom var Mattias vår revisor under lång tid samt höll i studiecirklar och undervisning allt som oftast. Han och hans hustru Marie-Louise satt i flera kyrkoråd där de tog aktivt del i de uppgifter som lades på dem. De höll även sitt hem öppet för alla vänner och bekanta, flyktingar och behövande! 16 juni 2002 överlämnades till Mattias den påvliga utmärkelsen Pro Ecclesia et Pontifice som tack för 20 års trogen tjänst i församlingen och stiftet. 2017 lämnade familjen Östborn Gotland och är nu bosatta i Uppsala.

Katolsk Forum

Georg Tordai HISTORISK ÅTERBLICK PÅ 15 ÅR AV KATOLSKT FORUM I VISBY 2020

Inspirerad av S:t Lars katolska församling i Uppsalas Forum Catholicum Upsaliense som samlingsrubrik för katolsk orientering och diskussion kring kyrka, kultur, vetenskap och samhälle, Katolskt forum i Norrköping/ Linköping och S:ta Eugenia katolska församling i Stockholms Katolskt Forum för ett förbehållslöst tanke- och meningsutbyte i dialog mellan församling och staden utanför samlade Harriet Westerlund 2006 ett dussintal intresserade församlingsmedlemmar på Gotland för en motsvarande verksamhet där.

Resultatet blev att Katolskt Forum Gotland bildades som en informell arbetsgrupp för att i studiecirkelform dokumentera församlingens historia och att arrangera för alla öppna programkvällar med föredrag och liknande. Thomas Ekelöf och Harriet blev sammankallande i arbetsgruppen. Harriet blev medlem i Katolsk Historisk förening i Sverige, men hennes önskan om en avdelning på Gotland förverkligades inte. Flyttningar från Gotland och andra förändringar gjorde att arbetet med församlingens historia inte kom igång.
Katolskt Forum var som församlingens undervisningsgrupper anslutet till bildningsförbundet Sensus. När det katolska stiftet valde att byta till Bilda tvingades Kristi Lekamens församling till detsamma. Anslutningen krävde rapporterad närvarostatistik men innebar stöd att annonsera i gotlandstidningarna.

Katolskt Forum hade församlingsrådets stöd men inga fastställda regler eller formellt beslutad arbetsgrupp eller ledning. Föreläsarna var gästande katoliker, församlingens egna eller andra gotlänningar. De fick en av församlingen köpt bok som enda tack för sin medverkan. Harriet var under sin sista tid angelägen att verksamheten fortsatte, varför Georg Tordai, som ingick i arbetsgruppen, tog över, senare med hjälp av Clara Bane och Birgitta Jansson för kontakt med tänkbara föredragshållare, utarbetande av affisch, kaffeservering och ofta ett referat som via helagotland.se publicerades i lokalpressen. Lokal blev Katolska församlingssalen S:t Hansgatan 60 vanligen lördagar kl. 15.

Första föreläsare 7 oktober 2006 var Sven-Erik Pernler, som med sina tretton gånger varit oftast medverkande. En inte helt fullständig lista enligt år och månad på de t o m våren 2020 79 stycken ordnade programmen, där * betecknar tidningsreferat är:

0610 Docent Sven-Erik Pernler: Hur det kom att den heliga Birgittas kanonisation initierades från Visby?
0702 Docent Sven-Erik Pernler: När Lasarus från Betania blev biskop av Larnaka och om cypriotiska seder inför Påsken.
0710 Artist och lärare Thomas Ekelöf: ”Tro och vetande” utifrån dominikanen, religionsfilosofen och vetenskapsmannen Teilhard de Chardins tänkande.
0712 Docent Sven-Erik Pernler: S:ta Elin av Skövde. Kulten, källorna, kvinnan.
0802 Docent Sven-Erik Pernler: Kyrkoplatser och skyddshelgon på Gotland.

0803 Arkitekt Per-Erik Nilsson: Heligt rum, helig plats.
0804 F.d. rektor Erland Olson: Den heliga bildens teologi.
0810 Teol. & fil. Kand. Harriet Westerlund: Om själamässans teologi.
0811 Docent Sven-Erik Pernler: När ”reformationen” kom till Gotland.
0902 F.d. rektor Erland Olson: Anton Rublevs Treenighetsikon.
0904 Docent Karin Strinnholm Lagergren: Gregoriansk sång – en levande tradition.
0904 Artist och lärare Thomas Ekelöf: Chesterton: Ortodoxi – i nyutgåva.
0905 Docent Per Beskow: Maria i kult, konst och vision.
0906 Fil. dr. Per Stobaeus: Hans Brasks drömmar om Gotland.*
0909 Fader Ulf Jonsson IHS: Habermas, påven och religionens återkomst i det postsekulära samhället.*
0910 Fil. mag. Eva & Georg Tordai: Intryck av kristet liv i dagens Rumänien.*
0911 Konsul Annika Svahnström: Om patriarker, biskopar, präster och församlingar i Turkiet.*
1002 Fil. dr. Eva Nodin: Himmelska bilder i 1700-talets bayerska vallfartskyrkor.*
1002 Fil. mag. Eva Tordai: Kring själländska kyrkor.
1004 Kyrkoherde docent Sven-Erik Pernler: Hundratals präster från Gotlands medeltid tar gestalt.*
1005 Universitetsadjunkt Helena Wangefelt Ström: Maria. Gudsmoder och vägviserska.*
1007 Rektor Philip Geister IHS: Om att hjälpa själar i Ignatius av Loyolas anda.*
1009 Med. lic. Christine Morris: Från Snäck till Mussla. Pilgrimsvägen till Santiago.*
1011 Läkarna Zoltan Varga, Gunnar Ramstedt, Jaroslaw Kornowaki & Georg Tordai: Svåra val – etiska frågeställningar ur katolska läkares synvinkel.*
1012 Kyrkoherde docent Sven-Erik Pernler: Nya rön om den medeltida Mikaelskulten på Gotland.*
1101 Kyrkoherde docent Sven-Erik Pernler: Samverkan och konkurrens – om kyrkolivet i det medeltida Visby.*
1102 Cecilia Gadd, Charlotte Pettersson, Darinka Medina: Samma situation – samma motstånd. Situationen för mänskliga rättigheter i Guatemala och Mexiko.*
1103 Docent Per Beskow: Påven intervjuad i ny bok.*
1104 Kulturhistoriker Helena Wangefelt Ström: Heligt-hotfullt-historiskt. Kulturarvifieringen av det katolska i 1600-talets Sverige.*
1109 Musikkonsulent Ulf Samuelsson: Snart är Cecilia här.
1110 Pater Mathias Grahm OSB: Om den bysantinska riten.*
1112 Landsarkivarie Tryggve Siltberg: Den medeltida korrespondensen mellan Gotland och påven.*
1203 Biskop Sven Bernhard Fast: En luthersk biskop ser på katolsk tradition.*
1209 Ikonmålare Jelena Kimsdotter: Ikoner förr och nu.*
1210 Kyrkoherde docent Sven-Erik Pernler: Margareta, Valdemar Atterdags dotter, frustrerande drottning och ifrågasatt birgittin.*
1211 Docent Hedda Gunneng: Hans Brask – opportunist och loser?*
1302 Teol. stud. Georg Tordai: Katarer, kloster och tempelherrar i södra Frankrike.*
1304 Fil. mag. Eva Tordai: Folk och tro söder om Svarta Havet.
1310 Fil. mag. Birgitta Jansson Franciskanska Pilgrimsrörelsen: Franciskus av Assisi – kan vi leva i hans efterföljd?*
1311 Textilkonstnär Åsa Martinsson: Augustina Flüeler – okänd förnyare av kyrkotextil.*
1402 Språkvetare Diego Rossi: Språket – på gott och ont.*
1403 Fil. dr.Gunnar Redelius: Källunge kyrka – en tolkning av bilder och byggnadskonst.
1405 Docent Sven-Erik Pernler: Medeltidens vallfärder – på, till, från och över Gotland.*
1409 Docent Sven-Erik Pernler: Nunnorna som bytte skepnad – Om Solberga kloster som inte blev någon framgångshistoria.
1410 PhD Michele Pestalozzi: Hur stort är universum?*
1501 Konstvetare Lars Kruthof: Padre Pio, ett nutida helgon med ovanliga andliga gåvor.*
1502 Docent Per Beskow: Möten och minnen.*
1503 Fil. mag. Eva Tordai: Var skall skåpet stå? Om två altarskåp i Norrland.*
1504 Teol. dr. Jakob Trônet: Taizéteologen Max Thurian och ekumeniken.*
1505 Docent Per Beskow: Guds Moder Maria i folkfromheten.*
1506 Fil. dr. Per Stobaeus: Josef i bibeln och den kristna traditionen.*
1510 Teol. dr. Astrid Wretmark: Fader Johannes och själavårdens själ.
1601 Med. lic. Christine Morris: Ars Morendi – Konsten att dö och Döden i konsten.*
1603 Professor Anders Ekenberg: Kristus och vårt liv – kyrkofädernas vägledning.*
1604 Docent Sven-Erik Pernler: När Visbys dominikaner var Kyrkans spjutspets för mission och lärdom i Östersjöområdet.*
1608 Kyrkoherde Karl Erik Tysk: Erland Olson, vän, själasörjare, teolog.*
1609 Fil. kand. Anna Arvidsson: Vårt nya helgon Elisabeth Hesselblad och upplevelser från helgonförklaringen i Rom.*
1610 Artist och lärare Thomas Ekelöf: Koret och scenen – om skådespel som ritual och tvärtom. Några enkla reflexioner med utgångspunkt från en korgosses karriär.*
1701 Kyrkoherde Tadeusz Bienasz: Vittnesbörd från flera års vistelse och tjänst i Ryssland.*
1704 Teol. & fil. kand. Harriet Westerlund: Människor och tro under reformationens 1500-tal.*
1705 Stiftsprost Richard Wottle: Katolskt och lutherskt – ekumenik i en person.*
1711 Församlingspräst Jaël Ahlin: Taizé – levande ekumenik.*
1803 Museipedagog Lars Kruthof, arkeolog Per Widerström: Roma kloster och sommarens utgrävningar.*
1804 Professor Magnus Nyman: Katolsk folkfromhet i Norden efter reformationen.*
1812 Fader Charles Talley OMI: Att vara troende i dagens värld.*
1901 Professor Anders Ekenberg: Den femte evangelisten.*
1903 Fil. kand, Astrid Andersson: Vårt band tvärs över haven till Farm of the Child.*
1904 Textilkonstnär Åsa Martinsson, prästen Martin Eriksson: Kyrkorummets färger förr och nu.*
1905 Docent Sven-Erik Pernler: Gotlands medeltida asylregler. Rötter och tillämpning.*
1906 Caroline Kalass: Att vara en budbärare för fred i ett fanatiskt Mellanöstern.*
1909 Biskop Thomas Petersson: Guds Moder och en luthersk biskop.*
1909 Fader Manuel Farias-Diaz, Hilario Urbano, Ruth Sastre: Den neokatekumenala vandringen.
1909 Börge Ring: Upprepandets glädje och sorg.*
1911 Pastor Anna Ljung: Equmeniakyrkan på Gotland.*
1911 Ambassadör Hans-Gunnar Adén: Från cistercienserkloster till ambassadörsposter.*
2001 Pastor Johan Bäckrud: Pingstmission: Då, Nu & Vision.*