Det folk som vandrar i mörkret ser ett stort ljus.
–Jes 9:2
Kära systrar och bröder,
Frid och allt Gott! Frid och allt gott!
Orden ur profeten Jesaja, som upprepas i Matteusevangeliet (4:16), ger oss ett nytt, stort, strålande hopp: att Gud, som skapade oss, aldrig kommer att överge oss, aldrig kommer att glömma bort oss. Tvärtom! I den mörkaste natten drar Herren oss ännu närmare sig själv – i vår tid såväl som i alla tider.
Vår tid. Hur kan den beskrivas? En tid av oroligheter, djupa splittringar i samhället, våld och krig, ekonomisk otrygghet. En tid där det saknas vision och ledarskap inom många områden. En tid av mörker.
Trots det, befinner vi oss i en tid av stort hopp, av stort ljus, som profeten Jesajasåg och förutsåg på sin tid och som fungerar som en förebild för vår tid också.
Hur kan det vara så? Vi följer Kristi ljus så gott vi kan trots alla våraindividuella och kollektiva brister och synder. För oss lyser Kristi ljus starkare än någonsin. När världen är som mörkast upptäcker man hur tydligt och starkt – hur modigt och till och med trotsigt – Kristi ljus lyser, Kristi närvaro, Kristi hopp, Kristi kärlek.
Hoppet, tilliten till Gud, försvinner aldrig – även i våra mörkaste stunder.
Mörkret utmanar oss att hålla fast vid vår gemensamma tro och att gå djupare, bredare in i den än någonsin. Hoppet är centralt för den kristna identiteten. Jesus själv föddes i en tid av våld, orättvisor, svält och krig. Han föddes som ett spädbarn, helt beroende av Gud Fadern, beroende av Josef och Maria. Ljusets barn påminner oss om att vi också är Guds barn – svaga, sköra och helt beroende av Guds nåd, kärlek och omsorg för vår existens.
Här och nu, i vinterns mörker, i tidens mörker, ropar vi med stor glädje tillsammans med alla profeter, martyrer och alla andra som gått före oss i två tusen år: ¨över dem som bor i landet av mörker lyser ljuset fram!¨
God bless och
God jul!
fader Charles
