2024-12-01 1:a söndagen i advent Evangelium Lukas 19:28–40
Advent.
Vi väntar på Gud medan Gud väntar på oss.
Advent.
Den korta tid – som inte består av mer än fyra söndagar i rad, inte mer är 23 dagar totalt i år – där vi väntar på Jesu födelse i Betlehem.
Advent.
Själva ordet, som kommer från latin — ad + ventus —betyder ankomst.
Vi väntar på Jesu ankomst till Betlehem.
Apråpå ankomster så är jag säker på att nästan alla vi som bor här på Gotland har varit vid hamnterminalen någon gång under året. Det är vår port till Sverige, till fastlandet.
När du kommer till hamnterminalen väljer du mellan avgångshallen uppför trappan eller ankomsthallen på gatuplan. Jag gillar ankomsthallen bäst för att det är mer spännande, eller hur?
Kommer du lite tidigt för att träffa någon i ankomsthallen kan du se dig omkring lite och titta på folk medan de väntar. Vissa människor ser till att de kommer tidigt – för tidigt faktiskt – för att se till att allt går perfekt, för att vara där om något skulle hända. De verkar lite nervösa och tar fart i terminalen, fram och tillbaka. Å andra sidan finns det människor – mestadels killar – som verkar ha all tid i världen. De väntar utanför terminalen. Ingen brådska alls. De ser sig omkring, några röker eller snusar. Det är lungt. Det ordnar sig oavsett om båten kommer eller inte.
Andra människor väntar. Småpratar med varandra. Tittar på anslagstavlan, tittar på sin mobil, tittar på sitt armbandsur. Om och om igen. Barnen springer runt, hoppar upp och ner,busar. Hundarna har koll på allt och alla. Det är lugnt.
Sedan, plötsligt, hörs bagagemaskineriet som börjar med sitt speciella sus. Och allt kommer till liv. Människor samlas ientrén mitt emot rulltrappan i terminalen medan de första ankommande passagerarna sakta rullar ner.
Sedan möts folk, kramas, kysser varandra. Samlar deras bagage.
Vissa av dem har väntat länge på varandra. Välkomsten, vänskapen, kärleken är rörande. Visst är det ömsesidigt.
Advent.
Vi väntar på Gud medan Gud väntar på oss. Väntan ochlängtan är ömsesidig.
Vid första anblicken verkar dagens evangelium – Lukas 19 – vara felplacerat. Det handlar om Jesu ankomst till staden Jerusalem i början av stilla veckan – på palmsöndagen alltså – inte hans ankomst, hans födelse i Betlehem! Vad händer?
I Jerusalem möttes Jesus av en stor skara. Israels folk hade väntat i mer än tusen år på Messias ankomst. Messias, Israels befriare, Israels frälsare. De är övertygade om att Jesus är han, att Jesus är Messias. De ropar, de jublar, de rusar fram för att möta honom. De kastar till och med sina dyrbara mantlar på marken framför honom för att hedra honom. De är överväldigade över att Messias har kommit. Tills de några dagar senare upptäcker att Jesus Kristus inte alls var den Messias som de hade föreställt sig skulle komma – han var inte en krigare, en soldat, en härskare som skulle befria Israel militärt från det romerska imperiets ok. Tvärtom! Till slut ändrade de helt och hållet uppfattning och ville istället att han skulle avrättas av Pontius Pilatus.
Liksom folkmassan i stilla veckan i Jerusalem väntar och välkomnar vi våra falska Messias gång på gång. Maktens messias. Pengarnas messias. Nöjenas messias. Men som tur är har Gud ett oändligt tålamod med oss.
Advent. Gud väntar på oss medan vi väntar på Gud.
Väntan och längtan är ömsesidig.
Att vänta är en konst. En enkel konst, visserligen, men en konst ändå.
Det enda som krävs är att vi håller oss stilla. Sitt stilla en liten stund. Och vänta bara. Gör det regelbundet. Helst varje dag fram till Jesu ankomst till jul. Allt som krävs är att vi tar oss tid att lugna oss, tar lite avstånd från våra dagliga rutiner, från stress och brådska. Och lär oss att vänta. Och lyssna. Och vara uppmärksam. Och förstå att medan vi väntar på Gud, väntar Gud med otåligt tålamod och kärlek – på oss. Lyssna! Han kommer!
